Mot (eller för?) en förbättrad arbetsmarknadsintegration

Genom att följa personer födda i EU15-länder och öst­afrikanska länder, från det år de invandrat till Sverige (1991–2010) till och med 2019 kan vi genom metoden sekvensanalys identifiera representativa karriärvägar för dessa grupper. Vi hittar att cirka sju av tio invandrare från EU15 tar en karriärväg som leder till kontinuerlig aktivitet på arbetsmarknaden, genom antingen anställning eller egenföretagande, eller en kombination av dessa. Egen­företagande, särskilt i kombination med anställning, är mer vanligt bland män från EU15 medan kvinnor oftare tar vägen genom studier till anställning.

Karriärvägar som innehåller egen­företagande återfinns även bland män från Östafrika, men denna väg tycks i längden inte leda till kontinuerlig aktivitet på arbetsmarknaden. Bland invandrare från Östafrika tar cirka sex av tio en karriärväg som leder till aktiva arbetsmarknadsutfall, det vill säga anställning. Tvärtemot resultaten för EU15 är det vanligare att män tar vägen genom studier till anställning medan relativt många östafrikanska kvinnor går från föräldraledighet till anställning. Öst­afrikanska kvinnor med långa föräldra­ledigheter verkar dock ha svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.

Samtidigt finns det en relativt stor grupp (cirka tre av tio invandrare från EU15 och fyra av tio invandrare från Östafrika) som aldrig når kontinuerlig aktivitet på arbetsmarknaden. Även om de enstaka år kan vara anställda, studerande och/eller egenföretagare domineras deras ”karriärväg” av inaktivitet över hela den studerade tidsperioden, vilket är upp till 28 år. Dessa individer står sannolikt långt från arbetsmarknaden och det krävs troligen betydande insatser för att de ska ha en möjlighet att få ett jobb, alternativt ha förmågan att driva ett företag.

Bland de inaktiva invandrarna från Östafrika finns dock en grupp som rör sig mellan aktiva och inaktiva arbets­marknadsstatus, bland män blandas inaktivitet med anställning och/eller egenföretagande vissa år medan kvinnor blandar inaktivitet med studier och anställning (många är dessutom föräldra­lediga). Denna grupp står sannolikt inte lika långt från arbetsmarknaden men behöver trots det insatser för att nå kontinuerliga aktiva arbetsmarknadsutfall, det vill säga undvika längre perioder av inaktivitet/arbetslöshet.

Det huvudsakliga syftet med studien är dock att förklara varför individer är mer eller mindre sannolika att ta karriärvägar som leder till aktivitet i form av anställning och/eller egen­företagande. Våra resultat pekar på att för att förbättra integrationen av invandrare på den svenska arbets­marknaden behövs insatser för att öka nivån av utbildning och andra färdigheter som är viktiga för att få ett jobb. Vi kan samtidigt visa att utbildning är en starkare förklaringsfaktor för val av karriärväg bland invandrare från EU15-länder än östafrikanska länder, vilket kan bero på att större kulturella skillnader skapar större svårigheter i att förmedla och värdera individers kunskap. Det kan därmed behövas ökade insatser för att validera kunskaper och färdigheter inhämtade genom exempelvis formell utbildning i andra länder och tidigare yrkeserfarenheter.

Gällande platsens betydelse för invandrares karriärvägar fokuserar vi på fattigdom och etnisk segregation på bostadsområdesnivå. Genom att följa individer över tid kan vi visa att fler än sex av tio invandrare från östafrikanska länder kontinuerligt bor på platser med hög grad av fattigdom och hög grad av etnisk segregation. Närmare hälften av invandrarna från EU15-länder bor i stället i områden med högre socioekonomisk status. Våra resultat visar dessutom att EU15-invandrare, samt kvinnor från Östafrika, som bor i socioekonomiskt starkare områden är mer sannolika att ta aktiva karriärvägar. Socioekonomiskt starkare områden leder särskilt öst­afrikanska kvinnor in på en karriärväg som startar i studier och slutar i anställning. Invandrare från EU15-länder som bor i dessa områden är däremot mer sannolika att nå anställning och/eller egenföretagande relativt snabbt efter invandring till Sverige.

Östafrikanska kvinnors aktivitet på arbetsmarknaden gynnas dessutom av att bo i kommuner med större städer. Dessa ger ofta fler jobbmöjligheter genom att erbjuda en mer varierad arbets­marknad och därmed större chans till bra matchningar mellan jobb och individers färdigheter. Även för EU15-invandrare har arbetsmarknadsaktiviteten ett positivt samband med att bo på mer tätbefolkade platser, med undantag av egenföretagande. Egenföretagande är i stället mer vanligt före­kommande på landsbygden, vilket kan tyda på att personer startar egna företag i brist på andra anställningsmöjligheter.

Det finns därmed stöd för insatser som ökar möjligheterna för personer från EU15-länder och kvinnor från Östafrika att bosätta sig i områden med lägre grad av både fattigdom och etnisk segregation samt i större städer. Män från östafrikanska länder följer dock inte samma mönster, sannolikheten att de tar en aktiv karriärväg är högre om de bor i socioekonomiskt svagare områden. De tycks dessutom påverkas relativt lite av vilken typ av kommun de bor i, och till och med negativt av att bo i storstadskommuner. Det tycks därmed inte finnas någon ”catch-all”-lösning gällande boendeintegration för att uppnå en väl fungerande arbetsmarknadsintegration för invandrare i Sverige.

Om projektet

Projektet är ett samarbete mellan forskare vid Hälsohögskolan och Internationella Handelshögskolan i Jönköping och finansieras av Forte – Forsknings­rådet för hälsa, arbetsliv och välfärd. För mer information om projektet samt länk till den publicerade studien som detta blogginlägg är baserat på, se https://ju.se/center/cense/projects/integration-is-a-process