Kastar möjligheterna att distansarbeta en skugga över landsbygderna?

När distansarbete från början blev möjligt i och med digitaliseringen fick det enbart små effekter på fördelningen av jobb och människor i geografin. Men som vi alla vet blev distansarbete en central del av arbetsmarknaden under Covid-19 som försatte oss i, som vissa kallar det, en ”Zoomchock”. Men vi vet också att detta var mycket ojämnt fördelat och möjliggjorde distansarbete främst för individer med högre utbildning, med högre inkomster, särskilt inom kunskapsintensiva tjänstesektorn och med ledande positioner. Detta är individer som i relativt stor utsträckning bor i städer. Om man sammanställer den forskning som gjorts så är det troligt att arbetsmarknaden i genomsnitt kommer arbeta hemifrån 1,5 dag i veckan med väldigt stora variationer mellan yrken, industrier och företag.

Det finns idag inte en enhällig bild av hur detta kommer påverka den geografiska fördelningen av människor och jobb. Men det finns en växande litteratur och empirisk evidens på att de förändrade förutsättningarna leder till en växande ”donut effect” (munk-effekt) där vi ser att det som växer är platser som ligger relativt nära runt de större städerna. Det är med avstamp i denna snabbt växande litteratur[2] som jag och mina kollegor just nu studerar effekterna av möjligt distansarbete. Vi använder registerdata med alla individer på arbetsmarknaden och tittar på pendlingsavstånd före och efter pandemin och om förändringar i dessa avstånd är relaterade till att man har ett yrke med möjlighet att jobba på distans. Vi finner följande:

Betydande skillnader i geografin

Förändrade distanser mellan jobb och hem skiljer sig mellan olika delar av landet. För individer som bor i södra Sverige (vi drog ett sträck söder om Jämtland) och som har yrken som tillåter distansarbete har avståndet mellan jobb och hem ökat. Vi ser att de som bor i de större städerna tenderar att flytta något längre bort från de centrala delarna av dessa. Arbetsplatser tycks i stället röra sig mot regioncentra för de individerna med möjlighet att jobba på distans. De som däremot bor utanför storstadsregioner men ändå i dess närhet, tenderar att flytta närmare dessa största städer om de har ett jobb som tillåter distansarbete.

Distansarbetets skugga över landsbygderna

Om man sammanfattar våra preliminära resultat så tycks vi kunna observera den ”skuggeffekt” som tidigare forskning har pekat på. Det innebär att människor som bor i de större städerna flyttar något längre ut från dessa regioncentra (hålet i mitten av munken) medan de som bor i kommuner en bit bort från de största städerna i stället flyttar närmare. Människor tycks röra sig mot ”degen” av munken från båda håll vilket i så fall skulle peka på att urbaniseringen mot våra största städer intensifieras, snarare än att de geografiska ojämlikheterna minskar. En möjlig förklaring är att det nu finns möjlighet att faktiskt bo i närheten av de större städerna och jobba i centrat av dessa arbetsmarknader men faktiskt inte behöva pendla till arbetsplatsen varje dag. Man kan helt enkelt nyttja städernas fördelar men minska de kostnader som tidigare förknippades med att leva och verka i våra storstäder.

[1] Var finns Sveriges zoomtowns eller teamstrakter? Här finns långpendlarna, och Distansarbetsrevolutionen- En rapport om det ökade avståndet mellan bostaden och arbetsplatsen och samhällsförändringarna som följer, april 2024, Sveriges Ingenjörer, maj 2024

[2] The work-from-home revolution and the performance of cities, Steven Bond-Smith, University of Hawai’I and Philip McCann The University of Manchester