Gör möjligheten till distansarbete att fler flyttar från städer?

En potentiell effekt av övergången till ett ökat distansarbete skulle kunna vara att den fysiska närheten till arbetsplatsen blir mindre viktigt. Detta skulle i sin tur skulle kunna leda till en ökad bostadsrörlighet och ändrade migrationsprocesser, såsom en ökad rörelse från stora till mindre platser. Dessa mindre platser, både i förorter eller landsbygd, skulle därför potentiellt ha omvärderats under pandemin, främst på grund av den lägre befolkningstätheten och billigare boendekostnaden.

Mot denna bakgrund har jag analyserat hur möjligheten till hemarbete (Working From Home - WFH) har påverkat flyttströmmarna under pandemin för befolkningen i arbetsför ålder i Sveriges tre största kommuner - Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag har fokuserat på de största städerna av två anledningar:

(1) det är vanligare att distansarbeta i storstadsområden då den typen av yrken som har flexibiliteten att utföra arbetet på distans är överrepresenterade i dessa kommuner, samt (2) att den officiella aggregerade statistiken för många västländer visade redan i slutet av 2020 på en ökning av utflyttningsström från storstäder för individer i arbetsför ålder.

Utflyttningen från staden har också noterats i Stockholm – landets största kommun med drygt 975 000 invånare. Totalt flyttade ca 42 300 individer i åldern 25-64 år 2020 ut från den svenska huvudstaden och för att bosätta sig i en annan kommun i landet. Netto var det drygt 4 400 fler personer som flyttade ut från Stockholm till en annan kommun än som flyttade in i kommunen under 2020. Det är en dubbelt så hög siffra jämfört med 2019 (ca 1 900). Den årliga netto-förändringen mellan 2019 och 2020 var den största som registrerats sedan 1997 i absoluta tal. Dock har Stockholms kommun haft en negativ nettomigration under sju år i rad, dvs. från 2014. Även om mönstret sett annorlunda ut i Göteborg och Malmö de senaste åren, så har det ändå skapats en diskussion om huruvida vid befinner oss i en ny "grön våg”, dvs. en trend mot den länge rådande urbaniseringen, som potentiellt skulle kunna gynna landsbygden och kommuner som ligger på håll från större städer. Just det faktum att det i högre grad har gått att arbeta hemifrån skulle kunna skapa förändrade arbetssätt även i framtiden, vilket har gett näring åt den pågående svenska och europeiska debatten.

Vad har jag då funnit i min studie? Intressant men kanske oväntat nog visar resultaten att de individer som haft störst möjlighet att arbeta hemifrån under pandemin är de som är minst benägna att flytta ut från stan. Bland de i arbetsför ålder valde att flytta ut från stan fanns det ingen koppling till deras möjlighet till hemarbete. Intressant är också att de allra flesta av dessa inte hamnade på landsbygden utan snarare i stadens förort. Resultaten stödjer alltså inte tesen om att effekterna av distansarbete skulle få en påverkan på urbaniseringen och våra flyttmönster i framtiden - något som exempelvis media i hög grad har förutspått.

Det kan finnas många möjliga förklaringar till dessa resultat. Om vi jämför med studier från USA, så ser man att effekten av den ökade möjligheten till distansarbete främst påverkat utflytten från de största storstäderna, men inte nödvändigtvis för mindre storstadsområden. Befolkningen i Stockholms storstadsområde är nästan 2,4 miljoner. Denna befolkningsstorlek skulle placera Stockholm på 26:e plats i den amerikanska stadsområdesrankingen, dvs. långt nedanför den grupp städer som främst påverkades i den amerikanska studien. En annan förklaring skulle kunna vara att de höga bostadspriserna i framförallt Stockholm gör att det skapas ett hinder från att tillfälligt flytta därifrån, eftersom det gör det svårare att komma tillbaka in igen.

Stockholm har en, med svenska mått mätt, unik boendesituation och trots att det råder en negativ nettomigration så har det inte lett till lägre efterfrågan av boende eller sänkta bostadspriser. Ytterligare en anledning till att de flesta tycks stanna kvar inom storstadsområdets gränser är att mer än pendlingstiden spelar roll. De individer som har störst möjlighet att jobba hemifrån är också ofta de med de högsta inkomsterna. Den tid man tjänar in på att slippa pendla kan man helt enkelt lägga på mer fritid och denna fritid har man möjlighet att konsumera den stora stadens utbud. Med andra ord, det kan vara så att individer använder den sparade pendlingstiden som tjänats in med distansarbete till att öka sin konsumtion av andra varor, tjänster och bekvämligheter som erbjuds i staden, istället för att konsumera mer bostadsyta längre bort från stan.

Faktum är att resultaten från pandemi-flyttarna i Stockholm hos de grupper som haft störst möjlighet att jobba på distans, faktiskt påvisar en starkare anknytning till staden än i Göteborg och Malmö – något som skulle kunna förklaras av att Stockholm är i en kategori för sig när det gäller konsumtionsutbud av varor och tjänster.

Sammanfattningsvis är det viktigt, inte minst för att förstå de regionala utvecklingsmönstren, att faktiskt analysera vilken effekt distansarbete har på våra migrationsmönster. Utmaningen med avfolkning på landsbygden och obalanser i relationen mellan stad och land har i allt högre grad belysts och studerats runt om i Europa. Covid19-pandemin har nu lyft upp på agendan att möjligheten till distansarbete skulle kunna vara en möjlig (åtminstone del-)lösning på utmaningen med avfolkningen i de mest glesbefolkade områdena. Dock ger inte mina resultat någon indikation på att så är fallet.