Förflyttning av invandrare från utsatta områden till mer välbärgade områden löser inga problem utan leder till sänkt välfärd

Man kan undra varför ingen politiker ställer frågan om hur människors bostadsadress kan bestämma till exempel graden av ohälsa och förväntad livslängd. Kanske tror de att deras missförstånd har stöd i forskningen. Nu kan man givetvis inte begära att politiker skall vara inläst på forskningen på olika områden. Men politikerna har tillgång till tjänstemän och experter av vilka en del borde vara inlästa på den relevanta forskningen. Men så är kanske inte fallet eller är politikerna så fast i sin övertygelse att de inte lyssnar på sina rådgivare? Kanske det inte ens är opportunt att framföra en avvikande uppfattning?

Intressant nog ser man sällan i debatten att politikernas benhårda uppfattning ifrågasätts. Inte heller ser man att journalister granskar politikernas grundläggande missförstånd. För missförstånd, ja ett stort missförstånd handlar det om. Detta missförstånd är allvarligt eftersom det leder politikerna till att implementera politik som tenderar att minska välfärden för de invandrare med låga inkomster som lever i utsatta områden.

Inga vetenskapliga bevis

Ett exempel är idéen om att tillskapa blandade bostadsområden genom att flytta invandrare i utsatta områden till andra med välmående bostadsområden. Denna idé kan ledas tillbaka till slutet av 1800-talet då tanken på trädgårdsstadens välfärdshöjande effekter lanserades. Grundtanken är att blandade bostadsområden leder till en högre samhällelig välfärd. Intressant nog finns det inga vetenskapliga bevis för att blandade områden leder till bättre livschanser och därmed högre välfärd för de aktuella människorna. Orsaken är att en omflyttning av människor innebär att man behandlar symptom i stället för orsakerna till låga inkomster och andra sociala problem. Inte heller byggandet av nya bostäder i de utsatta områdena löser några problem för de människor som bor i utsatta områden och leder därmed inte till att de får en högre välfärd.

Det är väldokumenterat att invandrare med lägre inkomster är starkt koncentrerade till vissa stadsdelar. Boendesegregering baserat på både inkomst och etnicitet är ett kännetecken hos städer runt om i världen. Och fattiga och utsatta stadsdelar tenderar att vara fattiga och utsatta över längre tid. Forskning under de senaste decennierna har fastlagt ett mycket starkt skäl till att de fattigaste hushållen tenderar att vara koncentrerade till vissa stadsdelar – stadsdelar med dåliga skolor, hög kriminalitet, hög arbetslöshet och dålig tillgång till offentlig och privat service. Orsaken är bostadsområdens egenskaper effektivt kapitaliseras i priserna på hus och bostadsrätter. Det kostar mer att bo i en stadsdel med en bättre boendemiljö. Invandrarhushåll med låga inkomster väljer inte att bo i områden med dåliga skolor och hög kriminalitet men det är det enda boende de har råd med. Människors inkomster bestämmer i vilka områden de har råd att bo i. Problemet är alltså fattigdom och inte var folk bor!

Sociala nätverk som förmedlar viktig information

Men är det då inte självklart att de invandrarhushåll med lägre inkomster skall flyttas bort från dessa utsatta områden? Intressant nog pekar de vetenskapliga bevisen på att människor med lägre inkomster på olika sätt blir lidande av att flyttas till ner välbärgade bostadsområden. Om en individ har låga inkomster får denne en högre välfärd i områden med låga boendekostnader eftersom mer pengar blir över till mat, kläder och andra utgifter. Vi vet vidare att människor som bor bland andra människor som liknar och kompletterar dem uppnår andra fördelar som inte kan mätas i penningtermer. Det handlar bland annat om sociala nätverk som förmedlar viktig information om arbetstillfällen och om tillgång till offentlig och privat service.

Det finns starka argument för en ökad social jämlikhet. Att tro att detta uppnås genom blandade bostadsområden är i bästa fall en distraktion men i sämsta fall helt fel. Det är en långsiktigt kostsam politik som inte förbättrar livet för de invandrare som idag bor i utsatta områden. Vad som är än värre är att en sådan politik leder bort uppmärksamheten från de underliggande orsakerna till låga inkomster och social utsatthet och skapar hos våra politiker den felaktiga känslan av att göra något bra.

Så kära politiker sluta tro på att ni löser något genom att satsa dyrbara skattemedel på att flytta invandrare med låga inkomster för att skapa mer blandade bostadsområden och satsa i stället skattemedlen på att bekämpa fattigdomens orsaker!

Författare