Jönköping och Vasasönerna

Erik XIV blev kung 1560. Den gamla tvistefrågan om Eksjö och Jönköping tog återigen fart. Jönköpings styrande råd skrev till kungen och begärde att Eksjö skulle läggas ner och alla invånare tvingas flytta till Jönköping. Kungen mottog välvilligt skrivelsen men biföll den inte.

Visserligen såg han ekonomiskt alla dessa svenska småstäder som olönsamma men bönderna måste ha en köpstad inom rimligt avstånd för sina produkter ansåg han. På så sätt kunde man också effektivare bekämpa de olagliga landsköpen. Staten kunde också på detta sätt bryta den onationella handeln över gränserna som alla tog som en självklarhet sedan urminnestider och därmed styra upp handeln till och inom nationalstaten.

Kungen befriade Jönköpingsbornas så länge hatade tull på oxar som drevs till Östergötland och Närke till bergslagen. Oxhandeln var stor i Jönköping. Av 1782 tullbelagda oxar i Örebro, år 1554 kom 87 procent från Jönköping.

Jönköping begärde också att hamnen skulle iordningställas vilket godkändes av kungen. För att finansiera projektet gav Erik XIV de medel som juridiskt fällda i rådhusrätten (tingsrätten) fick betala i böter till kronan (staten), i stället skulle gå till hamnförbättringen. Kungen införde också ett förbud mot den fria gästnings- och skjutsskyldigheten för städerna att ta emot kronans tjänstemän. Det var en befriande ändring eftersom Jönköping låg i ett starkt vältrafikerat nätverk av mängder med förbipasserande. I stället fick Jönköping och andra städer betala en årlig ”tavernaskatt” till kronan (staten betalade därmed tjänstemännens egna traktamenten). Han sänkte också Jönköpings skatt till kronan (staten) från Gustav Vasas 250 danska mark (187,5 örtugar) till 200 danska mark. Men så kom danskarna igen!

Danmark anfaller Jönköping och Sverige

Jönköping ett enda stort fältläger

På sommaren 1563 bröt nordiska sjuårskriget ut. Krigsföringen gick som tidigare ut på att i möjligaste mån förstöra så mycket som möjligt av fiendens försörjningsbas. Jönköpingsborna visste vad som väntade. Jönköping skulle komma att spela en huvudroll som operationsbas för svenska försvaret. Kungen gav order om att all proviant som var avsedd för Baltikum och den där svenska krigsinblandningen skulle transporteras till Jönköping. Ett intensivt förstärkningsarbete påbörjades på fästningen i Jönköping, samtidigt som svenska försvaret drogs samman till Jönköping. 15 september kom kungen själv ner i egenskap av överbefälhavare för att övervaka det militära arbetet och mobiliseringen i staden. Han blev kvar en månad för att sedan leda svenskarna i att försöka slå en bräsch ner mot Halmstad, mellan de danska trupperna. Anledningen var att Älvsborg fallit och Sverige därmed inte hade någon kontakt med Västerhavet. Samtidigt som Halmstad var danskarnas operationsbas som Jönköping var för svenskarna. Den militära operationen mot Halmstad misslyckades och spridda förband tog sig desorienterade och desperata tillbaka till Jönköping. Väl tillbaka i staden uppstod våldsamheter när artillerister försökte stjäla stadens spannmålsförråd. Våldsamheterna kan delvis förklaras av att det vid denna tid inom Försvarsmakten inte fanns några underhållstjänst, träng- och intendenttrupper. Jönköpingsborna fick helt stå för förläggning av trupper, upphandling av proviant och alla militära transporter. Av alla borgare i Sverige som står antecknade för att ekonomiskt ha hjälpt kronan (Försvarsmakten) under kriget, stod Jönköpings invånare för den största uppoffringen, 12 000 mark. Jönköping var ett enda stort fältläger och till slut begärde de hos kungen att åtminstone slippa stå för sjukvården av soldaterna. Kungen beviljade inte Jönköpings begäran men sänkte årsskatten något som kompensation.

Danskarna tar Finnveden och svenskarna danska Varberg

Jönköpingsborna Bengt Birgersson och Lasse Håkansson fraktar varor från Narva till Varberg

Efter den militära operationen att försöka inta Halmstad fick man mer inrikta sig på försvar. I maj 1564 erövrade danskarna Finnveden. Danska krigsledningen hade emellertid överskattat sin operativa förmåga och svenskarna lyckades bromsa upp det fortsatta danska anfallet. I Jönköping fortsatte ett intensivt förbättringsarbete på fästningen ner mot Munksjön. Erik XIV menade också att hela staden borde flyttas till en bättre strategisk plats, något som redan kung Karl Knutsson Bonde var inne på. Men nu var det fullt krig och Sverige på väg att invaderas. Planen var därmed inte det minsta realiserbar. I oktober kom kungen återigen till Jönköping och förde resultatlösa fredsförhandlingar med den franska ambassadören från Köpenhamn som var medlare. Samtidigt lyckades en andra svensk militäroperation med att inta danska Varberg. Därmed lyckades man få en öppning mot Västerhavet. En helt avgörande handelsblockad var därmed bruten och alla svenska städer kunde handla med Västeuropa och samtidigt återigen föra varor från Ryssland via Sverige till Västeuropa. Jönköpingsbor som Bengt Birgersson och Lasse Håkansson fick i uppdrag att ta sig till Narva och där inhandla ryska varor för att sedan ta dessa till Varberg och där göra affär med salt från utlandet.

Evakuera Jönköping med alla tillgängliga fartyg!

Danska krigshandlingar fortsatte mot Sverige och 1566 gick danska befälhavaren Daniel Rantzau från Halmstad. De brände, skövlade och plundrade Ulricehamn, Falköping, Skara och Lidköping samt många herrgårdar och hela byar. På fästningen i Jönköping arbetade man natt och dag. Under sommaren förstod man att ett anfall snart var att vänta. Landshövdingen i Östergötland gav order om att allt som flöt i båtväg skulle sändas till Jönköping för en omedelbar evakuering av Jönköpingsborna.

​Fördröjningsstrid vid Dumme mosse

En bedårande vacker vy men Jönköping en apokalyptisk stad

Den 20 oktober bröt danskarna upp från Halmstad upp via Nissastigen. En stor invasionsstyrka antog marschen. Kavallerister och infanterister från Danmark, Tyskland och Skottland blandades med en ringlande karavan med trossvagnar och artilleri på sin väg mot Jönköping. Lätt sopade man undan allt motstånd tills man kom till västsidan av Dumme mosse. Där hade landshövdingen i Småland Per Kristersson Siöblad, mobiliserat en mindre militär position. Den var så liten att den aldrig kan ha varit avsedd för annat än fördröjningsstrid och man uppnådde också sitt syfte. Svenskarna lyckades inte bara fördröja fienden utan också riva upp en 2,5 km lång kavelbro som låg över Dumme mosse. Tack vare Siöblad och hans militärer, förstärkta med bönder från Jönköpingstrakten, hejdades danskarnas anfall mot staden. Jönköpingsborna hann sätta eld på slottet och staden och med hjälp av evakueringsbåtarna rädda så väl artilleri, förråd och dyrbarheter för att ta sig till Visingsö. Privilegiebrevet från 1284 var räddat! Jönköpingsborna hann också riva upp alla broar öster om staden och bränna alla kringliggande byar och gårdar. När danskarna kom möttes de av en gigantisk tung tjock stickande brandrök som steg mot skyn. Allt som återstod var en stad i aska, jämnad med marken tillsammans med alla gårdar och byar i södra vätterbygden. Ändå kunde Rantzau inte undgå att bedåras av vyn över vätterbygden och som han skrev, ”en vacker stad, belägen på en härlig och vacker plats vid den stora sjön.”

Danskarna kom upp till Östergötland men hejdades där. Vid återtåget brände man gårdar och byar längs vägen och hela Eksjö lades i aska. År 1569 avsattes Erik XIV och halvbrodern Johan III tog över kronan mitt under kriget men någon fred fick han inte till. Återigen var en dansk offensiv att vänta men den inskränktes till att danskarna återtog Varberg till priset av att Rantzau själv stupade.[1] Freden kom året där på.

Likt en fågel Fenix – Jönköping uppstår ur askan

Det viktigaste att bygga upp var staden inte fästningen. Den fick vänta. Fördelen var att det fanns mängder med skog runt Jönköping. En ny trästad tog form även om Johan III önskade en mer representativ stad med hus i sten. Inte minst för brandrisken. Gemensamt och med kronans (statens) hjälp återuppbyggdes kyrkan, prästgården, hospitalet (sjukhuset) och rådhuset. Kyrkan blev inte totalförstörd utan gick delvis att återuppbygga på den grund som fanns kvar. Tidigare hade man haft en klockstapel, nu byggde man ett torn på kyrkan. Kyrkoherden i Jönköping fick tills vidare bo på gården Sandbäck i Järstorp.

Skjuta prick på det nya rådhuset och kringstrykande försäljare på bygden

Under Johan III:s tid försvann Jönköpings stift och kom sedan att tillhöra Linköpings stift. Det nya rådhuset stod färdigt först på 1590-talet. Uppenbarligen var det en fascinerande byggnad för att bara några år senare stod några minderåriga killar inför rätta åtalade för att ha skjutit prick på nya rådhusets kupolikande takprydnad.

Landsköpen blev efter sjuårskriget svårare att förbjuda. Jönköping liksom övriga städer beklagade sig starkt till kungen att de drog runt på landet och drev upp priserna på böndernas produkter. Det var inte bara smålänningar utan tyskar, danskar, engelsmän och skottar som drog runt och gjorde affärer på landsbygden. Där till arbetslösa kavallerister efter kriget som tog skattehemman som små jordbruk men som drygade ut inkomsten med olaglig försäljning på landet. Problemet var att alla samhällsgrupper var insyltade, adel, präster, borgare, bönder och kanske värst av allt fogdar (Statliga tjänstemän). Johan III utfärdade därför en lag som gav borgarna rätt att beslagta varorna och därefter fördela det på staden, kyrkan och till de fattigaste. Fick man fatt i något gods? Tio fall finns dokumenterade mellan åren 1570–1612.

Under Johan III regering avskaffades tavernaskatten och i stället skulle borgmästaren och rådet ställa upp och driva gästgivarverksamhet mot betalning för dem som var på genomresa. Gästgivaren skulle erbjuda, rum, mat och dryck samt transportmöjligheter med häst eller vagn eller både och. I konkurrensen mellan städerna var Ulricehamn och Eksjö vinnare. Marknadsdagar infördes i de båda städerna och Eksjö erhöll också skattefrihet. Därtill rätt till utrikeshandel över Kalmar och Västervik. Nu var Växjö, Skänninge och Eksjö på krigsstigen och ville förbjuda att Jönköpingsborna kom dit och sålde, men Johan III försvarade Jönköpingsborna och de fick fortsätta att bege sig till dessa orter.

Jönköping tar emot kungen och hovet och ryska krigsfångar - Levererar material och förnödenheter till Narva

År 1579 kom pesten till Stockholm och Johan III med allt hovfolk på 200 personer flydde till Jönköping. Sveriges krig i Baltikum drog i gång på allvar 1579 och Jönköping med andra städer tvingades betala en årsskatt i guld. Därtill material i form av hampa till örlogsflottan och tenn till vapentillverkningen. När kriget 1590 kom in i en intensivare fas tvingades Jönköpingsborna att leverera arbetshästar till fästningsbygget i Narva i Estland. Men också talg, hudar, livsmedel och pengar tvingades man leverera till armén och kriget. I samband med kriget kom också ryska krigsfångar som Johan III tvingade Jönköpingsborna att ta emot. År 1592 dog Johan III och Sverige kom in i ett inbördeskrig. Ett inbördeskrig som gällde reformation eller motreformation och en kamp mellan vem som skulle bli kung. En kamp för Jönköping som det var svårt att hålla sig neutral i.

Lite äktenskapsgräl och några sexuella snedsteg i Jönköping

I februari 1594 kröntes Sigismund (som var katolik) i Uppsala. Representanter från Jönköping var med och gav trohetseder. Det var de två borgmästarna, stadens kyrkoherde, rektorn för skolan och en vanlig borgare. Ett år senare ny riksdag i Söderköping och den driftige Jönköpingsentreprenören Augustinus Hansson var med och blev vald till bisittare i den konstituerade ständerdomstolen. Hertig Karl (som var protestant) kom sedan till Jönköping på en riksdag och tillrättavisade de lite motsträviga smålänningarna och västgötarna mot reformationen som samlats där. Därtill kom hertig Karls övernitiska ärkebiskop Abraham Angermannus som åkte land och rike runt för att övervaka hur moralen följdes i landet. I Jönköping gick han dock inte hänsynslöst fram som i övriga landet eller så hittade han inget i moralens mylla i staden. Han fann bara lite äktenskapsgräl och några sexuella felsteg, lite försummelser av gudstjänster och nattvarden. Bara ett enda fall av sexuellt snedsteg lyckades han rota fram och de skyldiga fick smaka på riset. Två kvinnor anklagades för besvärjelseverksamhet men de frigavs i brist på bevis. Angermannus slutade sina dagar i fängelset på Gripsholms slott 1607 efter att ha blivit lojal mot Sigismund, men det är en annan historia.

Pantherre till Jönköping, Sveriges sista inbördeskrig och Jönköpings båda borgmästare medverkar i rättegången i Linköpings blodbad

År 1594 gavs Jönköpings län bort till hertig Karls kusin Axel Stenssons Leijonhufvud. Anledningen var att han personligen hade en fordran på staten på 34 000 daler och som räntebärande garanti fick han Jönköpings län. Räntan på hans egna lån och hans systrars lån upptogs därmed av staden och socknarna runt omkring, bland annat Ölmstad och Skärstad. Det fick den praktiska betydelsen att han styrde staden och länet med järnhand. Ingen Jönköpingsbo fick åka till riksdagen i Uppsala 1597 och hertig Karl blev ursinnig. Han trodde att han gått över på Sigismund sida. Axel Stensson Leijonhuvud kom dock på riksdagen i Vadstena vid midsommartid 1598, och hertig Karl kunde andas ut när Axel Stensson Leijonhuvud undertecknande den tidigare religionsfriheten för lutheranerna i Sverige. I september stod slaget vid Stångebro i Linköping och därmed det sista inbördeskriget i Sverige. Hertig Karl och lutheranerna gick segrande ur striden mot Sigismund och katolikerna. Axel Stensson Leijonhufvud och de båda borgmästarna i Jönköping Måns Jönsson och Augustinus Hansson var bisittare i rättegången i Linköpings blodbad och som ledde till att fem katolska rådsherrar halshöggs. Axel Stensson Leijonhufvud behöll uppenbarligen sina lojaliteter mot den katolska tron och Sigismund, för kort senare flydde han ur Sverige till Tyskland där han resten av livet skrev flammande stridsskrifter mot Karl IX. Under hela sin livstid undertecknade han allt med titeln ”pantherre till Jönköping”.

Försäljning på landet – hårdare straff

Annars var det åter igen landsköp som var den stora ”laglösheten” under Karl IX tid. De var nu så fräcka att danska försäljare stod utanför kyrkorna på söndagarna och sålde, men också dök upp på allehanda marknader. Mot detta utverkade Karl IX att man nu fick hälften av alla varor om man lyckades ta fast en kringstrykande person som sålde på detta sätt. Problemet var också korruption. Straffet för en fogde (statlig tjänsteman) som såg genom fingrarna var första gången böter på 40 mark, andra gången 100 mark och om han blev påkommen i en tredje gång skulle han avrättas och hans familj bli arvslösa.

Jönköping och Eksjö försonas

Jönköpings eviga hatobjekt var Eksjö och nu krävde man tillsammans med Kalmar, Västervik, Vadstena och Linköping, att Eksjö skulle försvinna som stad, men Karl IX biföll inte städernas begäran. Däremot gick han med på att lägga ner en rad marknader i Eksjö, Vetlanda och på andra orter i Småland och Västergötland. Däremot fick Eksjö vara på marknaden i Vetlanda. År 1610 slöts fred mellan Eksjö och Jönköping där man kom överens om att ömsesidigt besöka varandras städer ock sälja sina varor.

​Jönköping bygger upp sin fästning igen

Karl IX stora intresse av Jönköping var dess fästning som han ansåg var en central anläggning för hela Götaland Han fortsatte att återuppbygga staden och inte minst det förfallna slottet i Jönköping.[2] Jönköping var en gränsstad och här behövdes en stark kontroll av danska ”spionerande” resenärer som passerade menade Karl IX.

Byggmästare och högste ansvarige för fästningen blev den kände nederländska fästningsbyggaren Hans Flemming, som varit verksam i Lübeck och som där byggde den berömda rådhushallen, Nordtysklands ståtligaste renässans arkitektur. Han var sedan ansvarig för Vadstena slott för att sedan bli byggmästare i Göteborg 1607. Han bosatte sig i Jönköping, köpte sig en gård och när han blev änkeman gifte han om sig med en kvinna från Jönköping.

Iordningställandet av fästningen kröp långsamt framåt och mycket berodde det på böndernas ovilja till dagsverkstjänst. Alla som ägde ett fartyg i Vättern tvingades också att ställa upp med transporter av kalksten från Omberg. En av Karl IX:s idéer var också att frihetsberöva alla kringvandrande ”tattare” som misstänktes för spioneri och sätta dem på fästningsarbete. Alla turer till trots stod fästningen så klar att den kunde bemannas med kanoner 1610. När den stod färdig såg den ut som en typisk fyrhörnig bastionsanläggning i nederländsk stil. Hela fästningsanläggningen omgavs av vatten. På östra sidan Munksjön och sedan vallgravar runt de övriga. Karl IX hade också planer på att bygga en fästningsvall runt hela Jönköping men det stannade på planeringsstadiet. Redan när Danmark på nytt invaderade Sverige igen 1611 ville han flytta hela staden åt öster, till ”sanden”. Sankmarken mellan Vättern och sjöarna Munksjön och Rocksjön utgjorde hinder för fienden att ta sig fram och här kunde fästningens artilleri även beskjuta fienden. På så sätt kunde staden skyddas av Vättern å ena sidan och flankerande artillerield från fästningen på den västra sidan. Där skulle finns två broar som lätt kunde förstöras vid ett angrepp. Återstod östra sidan där han planerade att gräva en djup vallgrav mellan Vättern och sankmarken mellan Rocksjön och Munksjön.

”Cest fer de Takaberg”

Jönköping blir något av en självförsörjande stad – hög kvalitet på produkterna

Tackjärn och stål blev nu den största betydelsen för Jönköping genom Tabergs fyndigheter och Karl IX var den drivande. Fyndigheterna och brytning hade funnits långt tidigare men var av väldigt liten omfattning.[3] De kapitalstarka Jönköpingsborna Augustinus Hansson och Gudmund Andersson fick privilegiet att utvinna ur gruvan. En hammarsmedja kom några år senare till i Taberg och en masugn 1607. Fredrik Götske hette ägaren och han fick kungligt brev med en rad förmåner som skattefrihet under några år samt fri kol, ved och malm. Råmaterialet i form av järnet göts sedan till kanoner, spik, kilar etc. En stor mängd av Tabergsjärnet bearbetades i vapensmedjorna på Jönköpings slott. Tabergsjärnet blev känt för sin höga kvalitet. ”Cest fer de Takaberg!” (det är järn från Taberg) utropade alltid pistolsmederna i Paris när det var extra belåtna med ett fullgott arbete. Det var svårt att hitta yrkeskunnigt folk till Taberg. När bergsfogden Nils Nilsson 1610 kom till sin kollega i Värmland Jöns Bock för att söka efter kvalificerat yrkesfolk, blev han bokstavligen misshandlad och utslängd. På kort tid växte ett brukssamhälle fram i Taberg.

En annan viktig del var salpeter, som var råämnet vid kruttillverkningen som Karl IX lät anlägga i Huskvarna. Från 1610 fanns flera salpeterbruk i Jönköping. Här var Jönköpingsborna Peder Gudmundsson och Måns Svensson ägare och verksamma.

Karl IX lät också anlägga sågverk som behövdes till staden. Ett i Husqvarna och ett i Dunkehalla i Bankeryd. Man tog får till Jönköping från Nyköping och 1609 fanns 362 tyska får och 112 tyska lamm på Mulseryds gård. Där fanns mycket bete. Av ullen gjordes råvaran till vantmakeriet till arméns behov av uniformer. Det ljöd av verksamhet i Jönköping och omgivningarna men snart kom danskarna igen och ny Ragnarök väntade för staden och invånararna.

---

[1] Daniel Rantzau stupade den 11 november 1569. Han fick ett monument rest till sitt minne 1938 i Varberg på den så kallade Rantzauklippans topp.

[2] Idag finner en besökare som letar efter platsen för fästningen bland annat Länsstyrelsen samt delar av polishuset, Per Brahegymnasiet och residenset i Jönköping på Jönköpings fästningens tidigare plats.

[3] Redan på 1400-talet skedde sporadisk brytning. Under 1700-talet fanns 12 masugnar runt Taberg. Produktionstoppen i Taberg var i mitten på 1800-talet. I slutet av 1800-talet stängdes gruvan men öppnades under andra världskriget då Tyskland var i stort behov av järn. År 1986 köpte Naturskyddsföreningen gruva och kunde därmed stoppa vidare brytning.