Mer nyanserad debatt om graffiti kan öppna för nya lösningar i subkulturens spår

Åsikter om graffiti bland politiker, tjänstemän och målarna själv har genom tiderna varit svåra att rucka på.  Men bakom deras officiella ställningstaganden finns en ambivalens som skulle kunna öppna för en mer nyanserad dialog mellan målare, politiker och tjänstemän. Erfarenheter från utlandet – där graffiti är tillåtet i stadsdelar som vill profilera sig som urbant konstnärliga – visar att det går att tänka annorlunda. Det är slutsatser i en ny doktorsavhandling.

Intresset för subkulturen graffiti kommer och går. Men varje gång den poppar upp drar den med sig en livlig debatt med åsikter som tycks beständiga över tid.

– Det slående är att debatten förs med samma argument varje gång en ny våg av målare sätter sina tags på stan, säger Björn Jonsson. Det verkar svårt att ta diskussionen vidare, att hitta alternativa förhållningssätt till subkulturen.

Björn Jonsson är doktorand vid Jönköping University och disputerade den 15 april med sin avhandling vid Göteborgs universitet.

Sedan början av 2000-talet har Björn Jonsson studerat graffitimålare och reaktioner på måleriet i Jönköping. För sin avhandling har han gjort djupintervjuer med utövare och tjänstemän som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med graffitin. Han har också analyserat artiklar i media liksom kommunala policyer och andra dokument.

Den syn på graffiti Björn Jonsson mött bland utövarna stämmer väl överens med vad andra liknande studier kommit fram till.
– Utövarna är framförallt killar i ålder från tonår upp till trettioårsåldern.De ser sig som en del av en internationell rörelse. Det olagliga momentet i måleriet ingår i spänningen. Men vid sidan av graffiti-måleriet ser killarna sig som vilka vanliga ungdomar som helst och avvisar tanken på att måleriet skulle kunna vara en ingång till djupare kriminalitet.

Utöver målarna själva har framförallt de tydligaste motståndarna till kulturformen hörts i debatten. Dessa kan vara poliser, väktare, politiker, eller representanter för boenden och företagare. Björn Jonsson kallar den här gruppen för ”bekämpare”.
– Bland dem återkommer kraven på noll-tolerans mot graffiti, eller klotter som de gärna istället vill benämna det, säger han.

I Björn Jonssons avhandling får också andra röster utrymme. Det är ”bejakare” – personer inom konst- och kulturlivet som framförallt vill slå vakt om graffitins konstnärliga kvaliteter. Och ”bemästrare” – ungdomsarbetare och andra som i första hand ser till de sociala aspekterna av graffitikulturen och hur det går för killarna.
– Både bejakare och bemästrare visar en tolerans för måleriet, men på olika grunder, säger Björn Jonsson.

I den offentliga debatten är de olika aktörernas positioner och argument låsta. Men i de enskilda samtal Björn Jonsson haft har han mött en ambivalens och förståelse för andras argument. Detta öppnar för alternativa förhållningssätt till graffitin. Exempel finns i andra länder.
– I London, Berlin och Köpenhamn har de styrande medvetet valt en tolerant hållning gentemot graffiti i en del stadsdelar, medan det i andra råder en strikt noll-tolerans, säger Björn Jonsson.

Sådana här differentierade förhållningssätt bygger på att graffiti och gatukonst idag är etablerade kulturformer. Dessutom finns det stadsdelar som vill profilera sig på att vara i framkant av utvecklingen inom urban konst.

– En policy baserad på sådana idéer skulle kunna öppna för att hitta nya, alternativa, lösningar till de dilemman subkulturen ger upphov till, tror Björn Jonsson

Kontakt: Björn Jonsson, telefon: 036-101213, 0730-597040, mejl: bjorn.jonsson@ju.se
Avhandlingens titel: Graffitins spänningsfält. En studie av graffitikultur och interventioner på en lokal arena.
Mer om avhandlingen går att läsa på: http://hdl.handle.net/2077/42060

2016-04-20