Är inte alla digitalt kompetenta?

Det är inte ovanligt att se statistik om äldre personer bristfälliga digitala färdigheter. Men här rör det sig om en undersökning av arbetstagare, inte pensionärer. Även om det i åldergruppen 18-34 år ”endast” är 37 procent som upplever att de har otillräckliga digitala färdigheter, och bristerna ökar med stigande ålder, är detta inga siffror som går att ignorera.

Jag har sedan 2014 forskat om äldre personers digitala inkludering och exkludering. I samband med den forskningen dyker det rätt ofta upp kommentarer om att detta är ett övergående problem. Det är inte heller ovanligt att det i media och i olika sociala forum kommenteras att ”folk måste acceptera den tid vi lever i och lära sig att använda olika digital tjänster”.

Innan jag började med forskning om äldre och digitalisering skrev jag en avhandling om ungas digitala ojämlikhet. 2014 konstaterade jag i den avhandlingen att skolan brister i sitt uppdrag att ge eleverna likvärdiga möjligheter att utveckla sin digitala kompetens. Vilken digital kompetens som eleverna lämnade grund- och gymnasieskolan med var helt avgörande av vilken kommun, skola, klass och lärare som de befann sig i eller mötte. Alla elever blev inte digital utrustade för att möta det samhälle de skulle ut och studera vidare i eller bli yrkesverksamma i.

Digital kompetens och digitalt självförtroende är inget som är medfött eller utvecklas automatiskt bara för att vi lever i ett samhälle som till hög grad är digitaliserat. Så fort förutsättningarna ändras måste vi lära nytt. Dessa ändrade förutsättningar kan vara kopplade till både den egna förmågan, den tekniska utvecklingen och externa krav. En bra grundläggande digital kompetens underlättar för att möta nya förutsättningar och digitala utmaningar. Men många har en digital kompetens som är begränsad till precis det som krävs för att kunna använda den digitala tekniken i så väl vardags- som arbetsliv.

Ett arbete som endast ställer krav på att använda några specifika digitala applikationer förbereder inte med självklarhet för att kunna använda nya digitala applikationer. Ett användande på fritiden som omfattar bank- och hälsotjänster samt att ”läsa tidningen på nätet” förbereder inte heller automatiskt för ett digitalt säkerhetstänkt och en ökad digital kompetens.

Den snabba omställning som många har varit tvungna att anpassa sig till det senaste året har satt den digitala kompetensen i fokus. Vi har fått se vilka möjligheter som den digitala tekniken kan skapa i ett samhälle där fysiska besök och möten ska undvikas. Men vi har också fått se att digital kompetens och förmågan att använda den digitala tekniken inte alltid är en självklarhet bara för att någon är under 65 och fullt aktiv i arbetslivet.

”Hörs jag” är förmodligen årets vanligaste begrepp efter Covid-19 och Corona. Digitala möten har skapat många möjligheter under året, inte minst vid distansarbete. Men hur många gånger har vi inte mötts av tekniska problem och/eller bristande kunskaper som försenat eller till och med ställt in möten. Det kan vara problem med att växla mellan Zoom, Teams och Skype. Bild och ljud beter sig inte alltid som förväntat och hur gör jag när jag vill dela min skärm när jag har dubbla skärmar? Jaha, det blir bättre bild och ljud om jag använder min fasta uppkoppling – men hur kopplar jag bort mig från mitt trådlösa nät?

Kanske kan det senaste årets händelser bidra till att skapa en mer nyanserad bild av vad digital kompetens innebär och vikten av det livslånga lärandet! Den digitala kompetens behöver ständigt utvecklas och den är inte något som utvecklas automatiskt. Så året har inte bara visat på nya möjligheter med digitala lösningar, utan också bidragit till att nyansera bilden av den digitalt (in)kompetenta människan!