Det räcker inte att bara pytsa ut miljoner

Vi låser in personer med demenssjukdom trots att vi inte får.

Hissar med kod, dörrar med kod, dörrar med lock för låset och draperier för utgångar. Ja, det är några av alla kluriga lösningar vi kommit på för att personer med demenssjukdom inte ska kunna ta sig ut från det särskilda boendet. Det finns ju givetvis en skyddsaspekt involverat i detta, det handlar inte om att det känns bra att spendera arbetsdagarna med att förhindra personer med demenssjukdom att få göra det dom vill genom att begränsa och avleda. Vård och omsorgspersonal vill göra gott, erbjuda säker vård och främja den äldre personens självbestämmande. Men i verkligheten behöver de tyvärr ofta välja mellan två onda ting; att låta personen gå ut med risk att denne inte hittar tillbaka hem eller skadar sig alternativt att förhindra personen att gå ut och därmed kränker personen.

I stor utsträckning lämnas personalen idag åt att hitta egna alternativa lösningar, men de saknar ofta möjligheter att arbeta så som de önskar. Låg bemanning är vanligt, det är ofta bara två personal som arbetar samtidigt på enheter med åtta till tio personer med demenssjukdom. Med alla de göromål som ingår i arbetet har de alltså inte möjlighet att följa med personer med demenssjukdom för att försäkra sig om att de är säkra på sin utevistelse, så vad är alternativet till de begränsningar som görs?

En viktig del är att skynda på den digitala utvecklingen. Nya innovationer och digital teknik är ett sätt att främja ökad frihet och självbestämmande hos äldre personer. År 2025 ska Sverige vara bäst i världen på att använda digitaliseringens och e-hälsans möjligheter i syfte att främja god och jämlik hälsa och välfärd. I den takt vi nu rör oss verkar dock detta vara en målbild som är långt utom räckhåll. Och även om utvecklingen går framåt så finns en brist på forskning inom välfärdsteknikområdet, inte minst avseende effekten av digitala lösningar.

Att personal inom äldreomsorgen gör ett fantastiskt arbete under de förutsättningar de faktisk har, råder det alltså ingen tvekan om. I många fall är det personalen själva som också har svar på hur de bäst kan ge hjälp och stöd. Men de får sällan möjlighet att stanna upp, diskutera och handleda varandra för att kunna förändra arbetsmetoder och bemötande. Vidare är antalet timvikarier inom äldreomsorgen högt och dessa ges sällan eller aldrig möjlighet att delta i kompetensutveckling eller reflektion över arbetsmetoder.

Vi välkomnar utredningen om en ny äldreomsorgslag, som spelar en viktig roll för att föra svensk vård och omsorg för äldre personer framåt. Det är på tiden att politiken sätter ned foten och matchar resurserna med de krav som ställs på personalen och på den kvalitet vi vill ha på vården och omsorgen för äldre personer. Alternativet är ju att minska ambitionerna och anpassa till hur verkligheten ser ut och acceptera att det blir svårt att förändra äldreomsorg till det bättre. Om vi ska få en jämlik vård och omsorg för äldre personer över hela landet behövs tydligare regler för bemanning, kompetensutveckling och även utökad forskning. Vi vill därför uppmana till att noggrant betänka och givetvis agera utefter, hur den nya äldreomsorgslagen kan understödja personalens arbete i den nära vård- och omsorgen och därmed bidra till en förbättrad äldreomsorg. Det räcker inte att bara pytsa ut miljoner!

---

Therese Bielsten, universitetsadjunkt, Linda Johansson, docent och Lena Östlund, universitetsadjunkt, institutet för gerontologi, Hälsohögskolan, Jönköping University.

Den här debattartikeln har även publicerats i Dagens Samhälle