”Äldre fråntas rätten till självbestämmande”

Det är något som skaver.

I svensk grundlag finns tydligt inskrivet att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten. En avgörande fråga som uppstår i ljuset av beslutet om besöksförbud på särskilda boenden i Sverige är: vad ger oss rätten att i ett slag fatta beslut som i hög grad är begränsande för äldre personer? Huruvida regeringens beslut om besöksförbud kan ses som rätt eller fel är svårt att säga. Vi är införstådda i att det inte kan ha varit ett enkelt beslut att ta och att syftet varit gott; att skydda personer som bedömts tillhöra en riskgrupp, men vad har priset varit?

Införandet av besöksförbud på särskilda boenden skedde i en tid när tillgång till skyddskläder och skyddsutrustning, såväl som tydliga rutiner för att undvika smittspridning var bristfällig. Här kan vi dra paralleller till vad som påvisas i vetenskapliga studier där vård- och omsorgspersonal ofta beskriver att de ibland måste använda tvång och begränsningar för att skydda den äldre personen. Men det finns en stor skillnad, de gånger sådana åtgärder måste införas så ska de vara undantag och baserade på just den personens förutsättningar och situation – inte på gruppnivå.

Ytterligare en viktig aspekt som behöver reflekteras över, är den paternalism som är inbäddad i beslutet om besöksförbud, som till skillnad från exempelvis beslut om ”lockdown” i vissa länder, bara kom att handla om äldre personer. Det kan anses spegla en syn på äldre personer som oförmögna att ta eget ansvar och vara delaktiga i beslutsfattande rörande den egna personen. På så vis står beslutet om besöksförbud i direkt motsats till vad som exempelvis framhålls som grunden i Socialtjänstlag och Hälso- och sjukvårdslag där självbestämmanderätt, integritet, jämlikhet och lika värde är ledorden.

Vidare framgår i Folkhälsomyndighetens återrapportering av regeringsuppdrag: Uppdrag om åtgärder inom vissa av socialtjänstens verksamheter vid smittspridning av covid-19 att:

“Idag kan isolering med stöd av smittskyddslagen (2004:168) endast ske på en vårdinrättning som drivs av en region. Det bör ses över om någon annan möjlig åtgärd för särskilda boenden, istället för isolering på en vårdinrättning, är lämplig att införa”

Denna skrivning öppnar för framtida förbud, vilket noggrant behöver utredas och övervägas. Vilka risker kan detta medföra? Är vi på väg mot en situation där särskilda boenden blir sjukhusliknande vårdinrättningar? Kommer vi tillbaka till situationen innan ÄDEL-reformen?

Avslutningsvis är det viktigt att ställa sig frågan vad som händer nu. Om förbudet återinförs nationellt, liksom det har gjort lokalt, behöver vård- och omsorgsgivare ställa sig frågor som Finns alternativa lösningar? och Hur tillgodoser vi den enskilde äldres önskemål?

Linda Johansson, Docent i Hälsa och vårdvetenskap

Therese Bielsten, Med. Dr i Omvårdnad

Lena Östlund, Fil. Mag. i Gerontologi

Samtliga verksamma vid Institutet för gerontologi, Hälsohögskolan, Jönköping University

Texten har även publicerats som en debattartikel i Dagens Medicin.