Europadagen 9 maj. Grattis på ”födelsedagen” EU! – trots osäker framtid och en brokig historia.

När jag och min fru flyttade till Bryssel 2008 hyrde vi ett rum vid Place Jourdan, bara ett stenkast från Schuman-rondellen som vi i Sverige ibland får en glimt av när SVT:s EU-korrespondenter rapporterar från något toppmöte. Oftast domineras direktsändningarna av dagsaktuella frågor medan de historiska referenserna hamnar i skymundan. Rondellen är nämligen inte bara EU-kvarterens arkitektoniska skärningspunkt. Den är också en minnespolitisk markör som erinrar om den dåvarande franske utrikesministern Robert Schuman som den 9 Maj 1950 presenterade sina förslag till en europeisk kol- och stålgemenskap. ”Schumandeklarationen” skulle utgöra startskottet till det som vi kallar EU idag och är också anledningen till varför den 9 Maj uppmärksammas som Europadagen idag. Deklarationen uppstod inte i ett politiskt vakuum utan måste ses mot bakgrund av de förödande konsekvenserna som andra världskriget hade orsakat i Europa. Enligt Schuman skulle ett ytterligare krig ”inte endast bli otänkbart, utan även praktiskt omöjligt” om länderna började samarbeta på ekonomiskt och politiskt plan. Kriget blev EU:s negativa grundningsmyt. Därför är det angeläget på Europadagen att belysa frågan huruvida synen på andra världskriget har förändrats i Europa under de senaste årtionden. 

De flesta historiker är överens om att minnet av andra världskriget och förintelsen gick skilda vägar i öst och väst och förblev dessutom nationalstaternas angelägenhet under kalla kriget. Och det hade inte kunnat vara annorlunda. Erfarenheterna av åren innan 1945 skilde sig dramatisk, inte bara mellan individer utan också mellan olika etniska grupper och nationer. I vissa länder blev befolkningen eller minoriteter utsatta för terror, förföljelser och massvåld. Andra länder blev offer för grannens aggression vilket ledde till att människor hoppades på rättvisa efter 1945. 

Det var först de världspolitiska omvälvningarna 1989 och slutet av kalla kriget som skapade förutsättningarna för en omprövning av dessa historiekulturella ramar i Europa. Sedan dess kan vi observera ett ökat fokus på en gemensam europeisk minnespolitik och historiekultur. Många länder utvecklade till och med en historiekulturell högkonjunktur under den perioden som kretsade framför allt kring minnet av förintelsen. Ett exempel är den Internationella förintelsekonferensen i januari 2000 i Stockholm. Konferensen resulterade i den så kallade Stockholmsdeklarationen där fler än 30 länder fastställde hur minnet av folkmordet på de europeiska judarna skulle hållas levande framöver. Med andra ord hade minnet av förintelsen blivit ”mindre tysk” och ersatts av en gemensam – om än negativ – referenspunkt för den europeiska minneskulturen.

Europeisk historia hade innan 1989 vanligtvis berättats som en västerländsk framstegshistoria medan de östeuropeiska länderna kom på efterkälken. Efter murens fall var det dock inte längre möjligt att skryta med den ekonomiska tillväxten i Västeuropa, eller den fransk-tyska försoningen efter andra världskriget. Östeuropeiska intellektuella gjorde sina röster hörda nu och krävde att även deras historiska erfarenheter skulle uppmärksammas. 

I det här sammanhanget har framför allt en kontroversiell, minnespolitisk fråga lyfts som löper längs den tidigare skiljelinjen mellan Öst- och Västeuropa: Hur ska minnet av nazismen förhålla sig till brott och människorättskränkningar under kommunismen? Oppositionella från Östeuropa och Östtyskland vädjade om att ge kommunismens offer en minst lika stor plats i det offentliga minnet som Nazismens offer. 

De olika apellerna fick slutligen gehör inom de olika EU-institutionerna. I Bryssel har man försökt att hitta en kompromiss genom att tona ner de motstridiga minneskulturerna i öst och väst. Förenklat kan man säga att EU ville hitta den minsta gemensamma nämnaren för att möjliggöra en paneuropeisk minneskultur. Denna gemensamma grund skulle innebära en förkastelse av alla totalitära regimer i Europa, oavsett ideologi. Totalitarism-paradigmet förfäktades framför allt av parlamentariker från de nya central- och östeuropeiska EU-länderna.

En rad händelser kan ses som resultat av denna kampanj: 2008 föreslog Europaparlamentet att utse den 23 augusti till den ”Europeiska minnesdagen för stalinismens och nazismens offer”. Det var ingen slump. Den 23 augusti 1939 undertecknandes nämligen Molotov–Ribbentrop-pakten som inledde uppdelningen av Central- och Östeuropa och som markerade en traumatisk händelse för många människor. 2011 grundades den så kallade ”Plattformen för europeiskt minne och medvetande” som finansieras av EU-medel och som driver frågan om en internationell brottmålsdomstol för kommunistiska brott.

Totalitarism-kompromissen delas emellertid inte av många parlamentsledamöter från de ”gamla”, alltså västeuropeiska EU-medlemsstaterna. Sammantaget går skiljelinjen mellan de ”nya” och de ”gamla” EU-länderna. De ena anser att förintelsen är unik och inte bör likställas med kommunismens brott. De andra menar att Hitlers och Stalins regimer var lika onda. Dessutom har de olika försöken att likställa nazismen och stalinismen med hjälp av paraplybegreppet totalitarism haft en begränsad offentlig genomslagskraft. Den ”Europeiska minnesdagen för stalinismens och nazismens offer” den 23 augusti ignoreras fortfarande av många EU-länder.

Samtidigt som vi alltså kan observera en europeisering av minneskulturerna på vår kontinent ställer sig frågan om främjandet av ett europeiskt minne är nödvändigt och eftersträvansvärt? En sak kan redan nu konstateras: Den nya europeiska minneskulturen borde inte bortse från de specifika erfarenheterna under andra världskriget som fortfarande skiljer sig mellan de olika länderna.

Det räcker att återigen rikta blicken mot de central- och östeuropeiska länderna som präglades av två diktaturer under 1900-talet. Många av dessa länder är fortfarande långt ifrån ett ”negativt minne”, som Volkhard Knigge, föreståndare för minnesmärket i Buchenwald, myntade. Det som menas med ”negativt minne” är att ett samhälle inte enbart bör fokusera på offerrollen, alltså grymheterna man drabbades av, utan även på grymheterna som man själv har orsakat. 

En del historiker menar att en anonymisering av krigsförbrytelser och människorättskränkningar förstärker konkurrensen mellan nazismens och kommunismens offer. Risken är att sökandet efter en gemensam europeisk nämnare sker till priset av att olikheterna slätas över. Är det inte just mångfalden som utgör själva grundtanken med Europa?