”Farbror Melker, vet du vad? Om du inte kan skriva så att jag förstår det, då kan du lika gärna sluta upp”

Det innebär att jag som forskare har ett ansvar att förmedla forskning och anpassa det jag skriver så att det kan förstås såväl av personer inom akademin som personer som ska gynnas av forskningen. Utöver att utbilda och bedriva forskning har högskolor och universitet i uppdrag att kommunicera och bedriva och samverkan med det omgivande samhället-den s.k. tredje uppgiften.

I samverkan med det omgivande samhälle med organisationer och företag, individer och föreningar kan vi bidra till såväl lokal som regional utveckling. Forskningskommunikation kan också ses som en viktig del i vårt demokratiska samhälle där vi forskare kan bidra med faktabaserad kunskap. I forskningskommunikation behöver vi också vara transparanta med hur forskningen görs, vilka utmaningar som kan finnas och hur vi har hanterat dessa. I pandemins spår har jag såväl som andra, fått tänka om och tänka utanför boxen då planerade datainsamlingar har fått skjutas upp. Hur kan vi bedriva forskning på andra sätt för att ändå ta vara på tid och pengar? Lösningen har varit att exempelvis jobba med litteraturöversikter och metodartiklar.

Som barnforskare funderar jag allt som oftast på hur vi kan utforma information till barn och ungdomar så att det dels väcker intresse men framför allt så att det går att förstå. Exempelvis har barn i snart ett och ett halvt års tid med jämna mellanrum kommit hem från skolan med information om att de kan ha utsatts för smitta om någon i klassen testat positivt för Covid-19. Ett A4 med information riktad till vuxna men som skickats med barnen. Bara lappen i sig har väckt många frågor hos barn – kommer jag att bli sjuk nu? Hur kommer det sig att man valt att denna typ av information ska skickas med barnen när alla annan informationsöverföring kring skola sker digitalt?

Hur gör vi för att ta fram information om forskning som kan förstås av barn? På vilket sätt ska vi kommunicera? Kanske det är bättre med Youtube än traditionella broschyrer? Eller ett instagramkonto där ungdomar kan följa ett forskningsprojekt? Jag ser fram emot att låta barn och ungdomar till att ge sin syn på hur de helst vill ha information förmedlad, om vi inte lyckas skriva eller berätta så att målgruppen kan förstå så är det inte så mycket nytta med det hela.

I vintras rekryterade jag tillsammans med forskare vid Uppsala universitet, ungdomar som fick vara detektiver i sina sociala medier för att leta reda på vilka diskussioner som pågick kring Corona. Analys pågår och preliminära resultat visar att barn och ungdomar vill ha mer information riktade till dem. De vill kunna lita på informationen och de vill känna sig inkluderade och få påverka. En ”Snackis” i sociala medier är det sms som gick ut till allmänheten för en tid sedan. Här uttrycker ungdomar att det fanns en del att önska vad gäller innehållet. Mer om denna studie under hösten! Jag hoppas att den kan leda till att ge rekommendationer och vägledning i hur exempelvis information gällande såväl Corona, som forskning kan utformas så att det går att förstå och att allvaret i det som kommuniceras blir tydligt. En utmaning i tider när Corona-nyheter inte längre känns som nyheter, utan något många tröttnat på och helst av allt inte vill höra så mycket om. Liknande utmaning finns när det gäller forskningsresultat-hur når man ut i bruset av alla forskningsrön som ska kommuniceras och hur får man budskapet att landa? Jag är övertygad om att en viktig pusselbit är att göra informationen konkret och att lyssna in målgruppen. Jag ser med ödmjukhet fram emot att lära mig mer om detta.