Ökad psykisk ohälsa bland barn och ungdomar

Den senaste tiden har media uppmärksammat ökningen av psykisk ohälsa hos barn och ungdomar till följd av coronapandemin. Glädjande nog uppmärksammar media i större utsträckning också hur barn och ungdomar själva upplever situationen.

Institutet för arbetsmarknads och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) presenterade i dagarna en rapport som handlar om coronapandemins påverkan på barn och ungdomar i Sverige (https://www.ifau.se/globalassets/pdf/se/2021/r-2021-02-barn-och-unga-under-coronapandemin.pdf ).

Rapporten tar upp frågor som jag tidigare skrivit om här i bloggen, men som tål att upprepas igen och igen, barn och ungdomar som lever utsatta familjesituationer med sämre socioekonomisk bakgrund löper ökad risk för negativa hälsokonsekvenser till följd av exempelvis den belastade hemsituation som uppstår till följd av ekonomisk osäkerhet, arbetslöshet och stress för föräldrar.

I snart ett år har vi levt med pandemins följder, hanterat vardagen, anpassat oss, minskat sociala kontakter och ändrat våra vanor. Barn och ungdomar betalar ett högt pris även om de inte är de som i främsta rummet riskerar att bli sjuka så börjar konsekvenserna nu bli märkbara och svåra att förbise. Barn och ungdomar saknar sina vänner och de saknar sina mor-och farföräldrar. De undrar när de ska få vaccinera sig, hur det blir med studenten och är trötta på att inte kunna träffa kompisar. Oro för sin skolsituation, oro för försämrade betyg pga. utmaningar med distansundervisning, tankar inför framtiden och svårigheter att få ett arbete. Detta är exempel på frågor som barn och ungdomar funderar över varje dag i en pandemi som vi fortfarande inte ser ett slut på. Extra hårt drabbas barn och ungdomar som redan innan pandemin hade sämre studieförutsättningar eller lever i fattigdom.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv blir konsekvenserna märkbara då exempelvis försämrade kunskaper leder till svårigheter att få arbete vilket på sikt kommer att leda till ett produktionsbortfall vilket också bekräftas av IFAUs rapport.

Skolan är viktig för barnen inte bara i ett utbildningsperspektiv utan också ur ett socialt perspektiv, för många barn innebär skolan en fristad där de möter vuxna som ser dem, får rutiner och mat. Andra barn upplever nu att skolan inte är en fristad utan en plats där de inte känner sig trygga.

Lärare och annan personal i skolan kämpar med att räcka till trots hög sjukfrånvaro och oro för att själva bli smittade. Enligt IFAUs rapport ökade skolpersonalens frånvaro under pandemins första 9 månader med 70 %. Konsekvenserna av detta får både lärare och elever betala för. Ökade konflikter i skolmiljön, negativa sidor av grupptryck och ökad mobbing bland elever, en orolig klassrumssituation som medför ett försämrat inlärningsklimat gör att möjligheten till en jämlik utbildning är hotad.

Ur ett hälsoperspektiv ställer jag mig frågan, hur länge ska barn och ungdomar och skolpersonal behöva betala ett såhär högt pris?

Jag menar att vi nu måste tänka utanför boxen för att bistå med resurser till skolan, hur kan vi använda resurser i form av personer som varslats, korttidspermitterats eller som helt enkelt inte har ett arbete?

Skolan behöver fler vuxna som kan agera som förebilder för eleverna, på skolgården, i korridorerna i-och utanför klassrummet, så att lärare kan lägga tid på undervisning och att kunna ha en dialog med föräldrar kring uppföljning av barnens skolsituation, något jag bedömer i nuläget är mycket eftersatt då det helt enkelt inte finns resurser till det.

Jag anser att vi borde ta vara på de personer som inte har ett arbete, som skulle kunna bidra till ett positivt arbetsklimat i skolan -genom att avlasta lärarna och finns till för eleverna. Politiker och beslutsfattare, kontakta skolorna och för en dialog hur ökad resursfördelning kan ske i form av fler vuxna (unga som äldre) i skolmiljön för att värna om barn och ungdomars rätt till en jämlik utbildning.

Spridningen av Corona ska tas på största allvar men det får inte hindra vårt samhälle att garantera att barns mänskliga rättigheter tillgodoses. Klockan är slagen, det finns inte tid att vänta, våra barn och ungdomar och alla som arbetar för deras utbildning, hälsa och välmående förtjänar att vi tar situationen på allvar.