Våra vanor – viktiga, vardagliga och vägen framåt

2020-11-04

I skrivandets stund pågår valet i USA, ett val som i medierna har kallats för ett ödesval för världen, ett val som kommer att sätta grunden för hur demokratiska institutioner världen över kan bidra med stöd till utsatta delar av världens befolkning, förändra synen på forskning och de grundläggande mänskliga rättigheterna. Detta styrs naturligtvis av gemensamma insatser i världens alla länder men utgången i valet kommer att påverka i olika utsträckning. Enligt Nationalencyklopedin definieras begreppet institution som

”samhällsvetenskapens benämning på de normer och regler som strukturerar mänskligt handlande till bestående eller återkommande beteendemönster”

Förhoppningsvis kan valutgången bidra till att uppbyggda murar välts över till broar på högkant, där vi nu kan sträcka ut en hand för att hjälpa istället för att mota bort det okända eller obekväma. Här på hemmaplan sker också förändringar i takt med ökad spridning av covid-19 där Region Jönköpings län nu omfattas av de utökade restriktionerna- en annan aspekt på normer och regler som strukturerar vårt handlande till bestående eller återkommande beteendemönster. Som arbetsterapeut har jag för vana att beakta vilka vanor och roller en person har och hur det påverkar vårt aktivitetsutförande. Våra vanor har i stor utsträckning förändrats och vår vardag sätts på prov. Våra roller som yrkesarbetande har för många förändrats i och med distansarbete där vägen till arbetet tjänat som en mental omställning till rollen som kollega och del av ett sammanhang som nu till den allra största delen ska bevaras via en datorskärm. Vad gör det med oss? Det får framtiden utvisa.

Många som sedan mars månad har arbetat hemifrån får acceptera att hemmet fortsättningsvis är platsen där arbetet sköts via digitala kanaler och där funderingar om webkameran stängdes av i vardagsrummet eller inte, blandas med insikten att datorarbetsplatsen, må vara en köksbänk eller förhoppningsvis en nu bra anpassad arbetsyta, är en naturlig del i hemmets inredning.

För de med yngre barn hemma ska arbetet skötas samtidigt som relativt pigga barn enligt rådande restriktioner ska vara hemma till symtom är borta och några dagar till, helt nödvändigt men inte alltid en enkel ekvation. Andra fortsätter att arbeta i verksamheter som hålls öppna och där man måste lita på att de barn, unga och vuxna som finns där är symtomfria. Inte heller enkelt.

För barn och ungdomar har det senaste årets spridning av covid-19 inneburit förändringar i både vanor och roller och i möjligheten att utföra de aktiviteter som vardagen vanligen innebär. Övergången i våras till distansundervisning innebar för barn och ungdomar en omställning till skola i hemmet, avskärmade från vänner och det stöd som skolmiljön (förhoppningsvis) innebar. Beslutet att hålla grundskolorna öppna framhålls vara baserat på just principen om alla barns rätt till utbildning (artikel 28). Här valde Sverige en annan väg än många andra av världens länder. Runt om i landet stänger dock skolor nu tillfälligt för att hejda smittspridning. Barn rapporterar själva att de redan dag 1 ser fram emot en vanlig skolvardag igen.

I och med de utökade och skärpta restriktionernaomfattas 7 av 10 personer av att behöva göra nödvändiga förändringar av sitt beteende och sina vanor. Jag efterlyser nu barnkonsekvensanalyser i förebyggande syfte lokalt och nationellt, för att konkret analysera och rapportera hur barn och ungdomar påverkas av de skärpta restriktionerna? Vilka verksamheter behöver utökat stöd för att kunna observera förändringar i barn och ungdomars hälsa och mående? Hur fångas barn som inte längre är i skolan upp? I dessa barnkonsekvensanalyser måste barns eget perspektiv tas i beaktande. Vad är det som gör att ungdomar och unga vuxna följer rekommendationer? Hur utformar vi åldersrelaterat informationsmaterial som blir lättillgängligt för barn och ungdomar? hur skapar vi en trygghet inför framtiden i en vardag som nu är långt ifrån vad den borde vara och där vårt beteende nu är en avgörande faktor för att stoppa spridningen av covid-19.

Detta är flera av de frågor som jag tänker diskutera med gymnasieklasser under forskarfredag som i år sker digitalt under en vecka 23–27 november. Jag är inbjuden att besöka digitala klassrum och föra en dialog med ungdomar om min forskning. Vi forskare behöver göra precis detta, det räcker inte med ord och formuleringar i policys eller riktlinjer, dessa är nog så viktiga men orden måste bli till handling där vi inbjuder till dialog och diskussion med barn och ungdomar hur vi tillsammans kan skapa ett hållbart samhälle.