Risk för digital skolklyfta

Utmaningarna kopplade till digitalisering i skolan är inte begränsade till elevers hjärnfunktion eller att utvecklingen går fort.

Vi står inför en situation där risken är att klyftorna bland unga växer ytterligare, på grund av stora och oacceptabla skillnader i vilka digitala kunskaper eleverna rustas med.

Gymnasiets läroplan återspeglar skollagens krav när det gäller allas rätt till utbildning. Men redan när vi tittar på kraven på likvärdig utbildning i skolans läroplan, skiljer sig examensmålen för olika gymnasieprogram kraftigt åt ifråga om utveckling av digital kompetens. 

För en elev som går hotell- och turismprogrammet är examensmålet vagt formulerat. Eleven ska utveckla förmåga att använda digital teknik ”inom för utbildningen relevanta yrkesområden”, medan det för en elev som går teknikprogrammet skrivs fram mycket mer precist vad utbildningen ska ge på området digital kompetens.

Ett annat exempel är vård- och omsorgsprogrammet. Eleverna ska förberedas för att kunna använda IT och digitala hjälpmedel, men – tittar man närmare upptäcker man att begreppen ”digital” eller ”dator” inte ens nämns i planerna för de ämnen som är typiska för programmet, som hälsa, medicin och psykologi. 

I naturvetenskapsprogrammets examensmål däremot beskrivs vikten av digitala kunskaper återigen mycket detaljerat. ”God vana” utlovas, vilket följs upp och understryks i flera av karaktärsämnenas syftestexter.

Redan här kan vi alltså konstatera att svensk skola är klart ojämlik.

Många uppger sig sakna digital kompetens

För att göra bilden av skolans digitalisering ännu mer komplicerad ser vi variation på många olika nivåer. Det är ett demokratiskt problem att förutsättningarna verkar se väldigt olika ut för olika elever. 

I en pilotstudie med tre olika klasser där vi undersöker digital kommunikation i skolarbete på gymnasiet visar det sig exempelvis att vissa elever har god tillgång till support kring digitala resurser från olika håll, medan andra har svårt att få det stöd de behöver. Detta speglas också i hur kompetenta eleverna upplever sig vara. Skalan sträcker sig från elever som berättar att de ordnar egna servrar till sådana som beskriver sig som ”datakassa”.  

Det stöd som elever behöver för att uppnå digital kompetens kan vi inte utgå från att alla får på annat vis än i skolan; skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och ska, enligt skollagen, sträva efter att ”uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen”.

För att elever ska kunna hantera sitt lärande med digitala resurser på ett bra sätt behöver skolan förse dem med en ”verktygslåda” innehållande förmågor som att kunna söka och kritiskt granska information, att kommunicera och att producera presentationer. En tredjedel av de elever som deltog i pilotstudien anser själva att de behöver mer utbildning i hur man använder digitala resurser i samband med skolarbete. 

Vi menar att skolans arbete måste ta hänsyn både till våra förutsättningar som människor, exempelvis när det gäller koncentration och arbetsminne, och som sociala varelser i ett demokratiskt samhälle. 

Skolan är en spegel av samhället- vi har inget annat val än att gilla läget men göra så gott vi kan för att arbeta med de utmaningar som digitaliseringen för med sig, även i skolan.

Ett steg på vägen vore ämnesplaner för samtliga ämnen i gymnasiet, där det tydligt framgår vad skolan ska bidra med av digital kompetens. Denna tydlighet ska gälla alla elever, oavsett vilket gymnasieprogram de väljer.

Fil.dr. Elisabet Sandblom
Högskolan för lärande och kommunikation

Fil.lic. Therése Haglind
Erik Dahlbergsgymnasiet, affilierad till Högskolan för lärande och kommunikation