Coronaviruset och oron för samhällsutvecklingen
I förra bloggposten tittade vi på i vilken utsträckning individer själva var rädda för corona och dess konsekvenser – dels för egen del, dels för de närståendes. Men pandemin fick konsekvenser bortom risken av att smittas av själva viruset.
Photo by Ben White on Unsplash
Under en period gick till exempel gymnasieskolor och universitet över till distansundervisning, många arbetsplatser gjorde detsamma. Många individer blev permitterade och det fanns en omfattande oro för hur pandemin skulle påverka arbetslösheten framöver. Det fanns även en rädsla för hur den minskade ekonomiska tillväxten skulle kunna slå mot samhället framöver. Men det fanns också en rädsla för sociala konsekvenser och bristen på sociala sammanhang – inte minst för den yngre generationen som kanske har ett extra stort behov av att kunna träffas på många av de mötesplatser som helt plötsligt krävde att man förblev sittande vid sitt bord där högst tre andra fick sitta med.
Så i vilken utsträckning uppgav då individerna som tog enkäten under pandemin att de kände en oro för det svenska samhället? Figuren nedan visar resultatet:
Här ser vi att den andel som är mycket oroad för samhällets del är högre i de äldre åldersgrupperna. Allra mest oroad för samhället är de i åldern 80 till 85 år. Slår man ihop andelen som är ganska eller mycket oroad för samhället så utgör de fyra av fem individer bland de s.k. ”70 plussarna”. Samma andel bland de som är i den yngsta ålderskategorin är drygt tre av fem.
Men i samtliga ålderskategorier uppgav mer än hälften av individerna trots allt att de var ganska eller mycket oroade för samhällets del. Den andel som uppgav att de inte var oroade alls var en ytterst liten grupp.
Men varierade oron beroende på var man bodde? I nästa bloggpost ska vi istället titta på svaren utifrån om individen bodde i stan eller på landsbygden.
Detta är en bloggtext. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Jönköping University.
