Citizens Against Virtually Everything

2018-01-05

Inom min forskningsgren har vi länge talat om gruppen NIMBY. Förkortningen står för ”Not in My Backyard” och gruppen kännetecknas ofta av att de är för förändring, om det så må vara nya byggen, vägar, utsmyckningar i staden, hopslagningar av stadsdelar, eftersom NIMBYs tror att förändring är bra för stadens utveckling. Men detta gäller bara så länge förändringen inte är precis där de bor. Med andra ord går det bra att bygga och förändra om man inte påverkas själv direkt. Så bygg gärna en ny skola, men inte där jag bor. Skapa gärna en ny genomfart, men inte i mitt område. NIMBY-epitetet är väl förankrat i diskussioner kring stadsutveckling.

Men nu är en ny grupp på frammarsch: CAVE people. CAVE people går ett steg längre. De är helt enkelt emot allting som går att vara emot. CAVE står just för ”Citizens Against Virtually Everything”. Det är individer som helt enkelt är emot. De är emot förändringar i staden, men de är också ofta emot förändringar på arbetsplatsen och förändringar i organisationer i allmänhet. CAVE people lägger mycket energi på att offentligt vara emot saker via lokala möten, genom brevskrivande, skrivande i sociala medier och de ringer gärna och ventilerar sina åsikter i den lokala radion.

Det är ofta svårt att ha en meningsfull dialog med CAVE people. De är nämligen konstant frustrerade och tenderar att i väldigt låg utsträckning lita på beslutsfattare. De misstänker ofta att de som beslutar sitter inne med massor av information som de inte delar med sig av och att de hålls utanför processen. CAVE peoples världsbild är ofta väldigt svart eller vit. ”Jag har rätt och du har fel” följt av ”Hur korkad måste du vara som tycker att det där är en bra ide?!”. Deras uttalanden bjuder med andra ord inte in till en fortsatt dialog i frågan.

Om man, liksom jag, läser kommentarer på Facebook så ser man hur CAVE people gärna gör sin röst hörd. Ett sådant exempel är när idén med en konstgjord ö utanför Munksjöstaden presenterades via min lokaltidning Jönköpings-Postens Facebook-sida. Låt mig först säga att om denna investering gjorts med skattemedel så tycker jag att den i högre grad hade förtjänat en ordentlig diskussion – inte minst om vem som kan dra nytta av den. Men nu ska investeringen göras med privata medel av de aktörer som håller på att utveckla denna nya stadsdel och som är intresserade av att göra den attraktiv för de som i framtiden kommer att investera i ett nytt hem här.

Vi kan med ganska hög sannolikhet anta att det är just som kommer att bo i Munksjöstaden som främst kommer. Det kommer knappast resa individer långväga ifrån för att beträda denna konstgjorda ö och park som ändå har en relativt begränsad yta. Nej, tanken är att den ska bidra till att göra just denna lilla del av staden mer intressant.

Men trots att ytterst få faktiskt köpt ett boende i Munksjöstaden vi den tidpunkt som inlägget görs på Facebook så finns CAVE people där redo att göra ett uttalande: ”Nej för fan. Låt sjön va!”, ”Vilket efterblivet j*vla påhitt. Om inte idén är ett skämt så är personerna som kommit på det hela det!”, ”Är det första april idag?!”, ”DET RÄCKER!!!!”.

En inte alltför vild gissning är att de allra flesta av de personer som gör dessa uttalanden inte direkt bor i närheten, de är inte på väg att flytta dit, de kommer inte att direkt att påverkas av förändringen, men de är ändå mycket snabba att uttala sig negativt om ön på just det svart-vita sätt som kännetecknar äkta CAVE people.

Stadsutveckling är en ständigt pågående process som ska bjuda in till diskussion om vart vi vill ta vår stad, men CAVE people- mentaliteten är inte positiv kraft i detta sammanhang. Tvärtom tenderar den att kväva de diskussioner som är viktiga för vår utveckling och den riskerar också att få beslutsfattare av det ängsligare slaget att hellre säga nej än ja till de allra flesta förändringar. Och en sådan stad är sällan kul att bo i för någon av oss.

*Denna text har tidigare publicerats i Jönköpings-Posten.