​En vandring genom staden under 1600-, 1700- och 1800-talet

En kåkstad i Jönköping växer fram

Flytten av staden gick enligt planerna, men många invånare vägrade att bosätta sig på öster. En kåkstad (Brånebacken) växte fram på väster. Kampen om att tvångsförflytta människor från kåkstaden blev seg. Först efter en dom i rådhusrätten (tingsrätten) som innebar att skorstenarna i kåkstaden skulle rivas började några till slut ändå att flytta. Först 1635 synes det som landshövdingen lyckades med att få de sista invånarna i kåkstaden att flytta till den nya staden i öster. Husen i den nya staden var nästan enbart tvåvåningshus byggda i trä och mestadels av gran. Endast de officiella byggnaderna var av sten.

Rådhuset i Jönköping - taket av gamla harnesk

Det första rådhuset var också i trä och låg på Hovrättstorgets västra sida. Det nya rådhuset som påbörjades 1694 och ritades av Erik Dahlberg stod inte färdigt förrän 1699 av ekonomiska skäl. Taktäckningen bestod till exempel av gamla harnesk från slottet. Hela härligheten kröntes med att klockan i rådhuset invigdes 1703. Vid den tiden bestod rådhuset av en huvudbyggnad och två flyglar. På huvudvåningen en trappa upp fanns den stora rådstugusalen, arkiv och kämnärsrättens rum.[1] På tredje våningen fanns ett förrådsutrymme. Norra flygeln inrymde den så kallade stadsvågen och var samtidigt en arrestlokal för kvinnliga fångar.[2] I den södra flygeln fanns mätarhus och där inhystes även arrestlokal för de manliga fångarna.[3] Det var i rådhuset som stadsprivilegibrevet från 1284 förvarades. I augusti 1716 skadades rådhuset av en brand, men återinvigdes i januari 1726. Vid ytterligare en brand 1785 förstördes taket på rådhuset samt hela innandömet utom valven på första våningen. Den gången tog det nio år att restaurera rådhuset, men på grund av ekonomiska orsaker kunde de bägge flyglarna inte återuppbyggas förrän 1794. En del av utsmyckningen försvann vid detta tillfälle. Vid 250-årsjubiléet återställde man dess yttre med den röda putsen och de karakteristiska kvadraterna i ursprungligt skick.

Göta hovrätt

Göta hovrätt instiftas 5 november 1634 och till en början hade hovrätten sina förhandlingar på Jönköpings slott. Göta hovrätts byggnad uppfördes mellan åren 1649–1665. Den 27 september 1650 hölls den första sessionen i den egna byggnaden. Det nuvarande taket fick sin form 1776. Att få hovrätten till staden förlänade staden en glans. Socialt bildade hovrättens anställda ett övre skikt tillsammans med personal från länsstyrelsen samt slottets befattningshavare. De tre främsta raderna i kyrkan var reserverade för hovrättens personal. Hovrättspresidenten tillhörde dessutom riksrådet och var därmed en toppfigur i landet.

Kristine kyrka och Sofiakyrkan

Den nya kyrkan, Kristine kyrka har sitt namn efter drottning Kristina. Kyrkan grundlades på Kristinadagen den 24 juli 1649 och invigdes den 20 april 1673. Dock var den då inte riktigt färdig. Genom att använda sig av lotteri inbringades 4000­–5000 daler silvermynt och man kunde på så sätt färdigställa taket av spån 1768. Kyrkan brann emellertid ner 1790. Man lyckades dock rädda de mest dyrbara inventarierna. Förödelsen var total då även 137 gårdar brann ner och därmed 3000 personer blev hemlösa. Sofia kyrkan på väster kom till på grund av den ökande befolkningen på västra stadsdelen. Den invigdes den 8 april 1888.

Översvämningar och den stinkande kanalen i Jönköping

Utmed Storgatan byggdes tvåvåningshus av de förmögna borgarna. Bakom dessa fanns stallar, brygghus och ekonomibyggnader. Längst bort på öster bodde de allra fattigaste och där fanns också fattigstugan. Faktoriets smeder arbetade och bodde på Smedjegatan. Problem orsakades av översvämningar i Jönköping som 1650 vilket berodde på nivån i Vättern. Detta i sin tur hade förorsakats av bönderna vid Motala ström. Dessa hade vid strömmen byggt ”hemliga vassar och fiskafänge”, vilket innebar att när en damm avlägsnades 1661 sjönk vattnet i Jönköping. En kanal grävdes mellan Rocksjön och Vättern på 1600-talet. Under 1700-talet lät man rensa upp denna från sand, men den i stort sett obefintliga fallhöjden mellan Rocksjön och Munksjön gjorde att vattnet nästan stod stilla. Det var en stinkande kanal, eftersom där rengjordes inälvor efter slakt samtidigt som man utmed kanten tvättade kläder. Allt i samma kanal.

Jönköping eldhärjas och fästningen försvinner

Risken för brand var ett ständigt överhängande hot för städerna och inte minst för trästaden Jönköping. Staden samt olika områden på fästningsområdet eldhärjades exempelvis 1835 och 1854. Vid en brand 1737 ödelades nästan samtliga fästningsbyggnader. Först ville Krigskollegium (Försvarsmakten) att slottet skulle återuppbyggas, men efter en noggrann inspektion av skadorna avråddes det från en återuppbyggnad. I stället raserades alla murar som var fallfärdiga av ditkommenderade soldater 1741. Kvar blev endast de höga fästningsvallarna med sina valv. I slutet av 1700-talet byggdes två fängelsebyggnader på slottsområdet. Dessa ersattes 1859 av ett nytt cellfängelse inom samma område. Jönköping hade varit en stor militär- och proviantstad, men 1842 flyttades hela statens gevärs- och artilleriförråd till Karlsborgs fästning. Diverse byggprojekt medverkade till att fästningen alltmer demolerades. Bland annat togs 1828 material därifrån till hamnbygget. Genom att använda material från fästningen kunde också kanalen breddas mellan Vättern och Munksjön. Det man fann vid demonteringen av fästningen var att den innanför stenarna bestod av sand, vilket gjorde att materialbrist uppstod till hamnen. På detta sätt fortsatte raseringen av fästningsverket mot Munksjön. År 1871 försvann så det sista av fästningen, den nordvästra bastionen ”Adolphus”. Motivet var att skolelever förvandlat det till en lekplats och det fanns risk att någon skulle kunna skadas av nedfallna stenar.

Jönköping ”trakasserar” Grännaborna

Den mest betydelsefulla marknaden utanför Jönköping var Värnamo. Där fick Jönköpingsborna ha tre marknader per år i fasta handelsbodar.[4] Andra marknader förekom i Vrigstad, Moheda, Gislaved och Gränna. År 1652 fick Gränna stadsrättigheter, men överklaganden från Jönköping sändes gång efter annan till regeringen.[5] Gränna var dock en nagel i ögat på Jönköpingsborna. Grännaborna sysslade med olaga landsköp och idkade frimarknad. Än värre var att göteborgarna tog sig upp till Gränna och sålde på Grännas marknad. Jönköping klagade vilt hos Kungl. Maj:t, men fick inget gehör. På samma sätt anklagade Gränna, Borås, Ulricehamn, Växjö och Eksjö i sin tur Jönköping för att förstöra handeln för dessa. Regeringen hade ett ständigt huvudbry av den återkommande problematiken om gränsdragningen mellan de olika städernas handelsområden. År 1720 tröttande myndigheterna och skrev i en frän ton till Jönköping att det var i det närmaste ”oanständigt” att ständigt ”förtrycka och skada” Grännaborna på detta trakasserande sätt. Därmed blev det slut på klagoskrifterna från Jönköping. Jönköping var utöver Gränna även mäkta irriterade på knallar från Borås, vilka drog land och rike runt med sina tyger.

Vantmakeri, schäferi och faktoriverksamhet

Från statens håll var det två faktorer som gjorde att Jönköping var ständigt intressant. Dels var det dess strategiska militära betydelse som bas för proviantförvaring, dels militära uppmarscher i form av försvar och anfall. Dels var det Jönköpings handelsstrategiska läge. Även om försvar och anfall hade spelat ut sin roll efter 1612 kom Jönköping ändå att få stor betydelse för leveranser till Försvarsmakten.

Vantmakeriet och klädestillverkningen

Brist på arbetskraft och uteblivna betalningar från staten

Runt 1613 utgjorde import av kläder 17 % av landets totala import. På 1640-talet när 30-åriga kriget för Sveriges del rasat i över tio år, uppgick värdet av importerade klädet till 600 000 daler silvermynt där i stort sett det mesta gick till krigsmakten. I begreppet kläde ingick även inredning av slotten som smyckades med rött kläde vid fest och svart vid begravning. Gustav II Adolf arbetade hårt med att få i gång en bättre självförsörjning. År 1620 kom tillverkningen av kläder i gång. Från Tyskland importerades ull och därifrån anställdes också yrkeskunnigt folk, så kallade mästare. Vantmakeriet disponerade ett område om femton hus.[6] Problem uppstod när byggandet av husen försenades, brist på arbetskraft och kungen uppmuntrade fäderna att barnen därför tidigt skulle lära sig att väva tyger i vantmakeriet. Staten hade också problem med att betala för leveranserna. Pengarna och därmed utbetalningarna gick i stället till krigsskådeplatser som Baltikum och Tyskland. Men det var inte bara uniformskläde som skulle produceras utan det förekom även specialbeställningar. När änkedrottningen Kristina (Karl IX:s hustru) begravdes i Strängnäs kyrka fick Jönköping en stor beställning på svart kläde, vilket hela domkyrkan i Strängnäs skulle kläs in till begravningen. Ägare och ansvarig för vantmakeriet var Jönköpingsbon Peder Gudmundsson. Sammantaget var produktionen och lönsamheten god under 1620, 1630 och 1640-talet. Under 1650-talet sjönk produktionen och lönsamheten blev dålig, vilket dels berodde på att det blev fred efter 30-åriga kriget. Konkurrens från utlandet samt minskade beställningar från staten medverkade också till mindre lönsamhet. I stort sett upphörde tillverkningen i och med Peder Gudmundssons död 1655. Den som återstod var mycket blygsam. Karl XI förespråkade enbart svensktillverkat kläde men i och med att Jönköping brann 1692 försvann den sista möjligheten att återuppbygga tillverkningen i Jönköping.

Schäferi och Jönköping

Schäferier bestod av egendomar med stora fårbesättningar.[7] Dessa användes för ulleveranser till vantmakeriet. Även här arbetade statsmakten och kungen hårt för att få i gång produktionen i Jönköpingstrakten. Karl IX var den som påbörjade detta. Ett schäferi fanns i Klämmestorp. Dock kom aldrig den inhemska produktionen tillnärmelsevis att räcka till varför importen från Tyskland under alla år var nödvändig för vantmakeriet.

Huskvarna gevärsfaktori grundas

Vapenfaktorier är nog det som Vätterbygden är mest känt för. Fem städer stod för vapenleveranser år 1620. Det var Jönköping, Söderhamn, Norrköping, Örebro och Norrtälje. Men långt innan dess hade det funnits vapensmeder i Jönköping. De fem städerna tillverkade efter exakta beställningar på de olika vapendelarna, vilka sedan levererades till Jönköpingsfaktoriet. Arbetsgången förändrades när smederna mer eller mindre tvingades att flytta till Jönköping och fick etablera sig på Smedjegatan. Pipsmederna envisades längst då de vägrade flytta till Jönköping. En fullständig koncentration av vapensmeder till Jönköping gick aldrig att genomföra. Ett borrbruk och slipverk fanns vid Dunkehalla och ströverk vid Odensjö i Barnarp. Hakarps socken blev också senare arbetsplats för dessa smeder. Dunkehalla och Odensjö hade inte tillräckligt med vattenkraft varpå Huskvarna blev det självklara valet. Området hade använts redan på 1640-talet när en krutkvarn anlades. Landshövding Erik Dahlberg var den drivande kraften och på hösten 1689 kunde han mycket nöjd rapportera till myndigheterna att det nya borrbruket var i gång och musköter kunde produceras.[8] Huskvarna gevärsfaktori var därmed grundat. Dahlberg beräknade en årlig produktion om 12 500 pipor, såldes en ökning på 800 % i förhållande till Dunkehalla och Odensjös produktion sammantaget. Kvar i Jönköping blev de smeder som inte var beroende av vattenkraft, de som tillverkade låsen och stockarna. I hopsättningen av vapnen skedde även den i Jönköping. Räknar man in alla anställda på faktoriet var siffran drygt 1000 personer år 1720. Drygt 200 av dessa var verksamma i Jönköpings stad. Vid mitten av 1600-talet stod på tillverkningsprogrammet pistoler, hölster, ryttarharnesk, musköter, taskor,[9] pikar och stormhattar. Produktionen i Jönköping var mycket god och överträffade såväl Norrköpings som Norrtäljes produktion. Däremot var Söderhamn och Örebro bättre på antalet tillverkade musköter, men de hade å andra sidan inte så många olika produkter i sin tillverkning som Jönköping.

Stadens många hantverkare och stadens borgmästare

Av övriga hantverkare fanns 23 yrkeskårer representerade 1619. År 1650 hade det ökat till 25. Den vanligaste hantverkaren var grytstöpare, därefter skräddare och som tredje grupp knivsmeder. År 1715 var skomakare följt av kopparslagare och mjölnare de vanligaste hantverkaryrkena.

När det gäller folkmängden i Jönköping utgjordes den på 1750-talet av cirka 2 300 personer. I fråga om stadens styrelse hade Jönköping två borgmästare fram till 1695. En ”stadens” och en ”kunglig” borgmästare.

Efter 1695 utsåg kungliga Maj:t borgmästare. Den förste blev Bengt Roswall 1697 som fick en årlig lön på 350 daler silvermynt. Han dog 1705 och borgmästaren i Eksjö, Carl Ekelund sökte tjänsten och fick den. Den nya borgmästaren fick ett tungt uppdrag i och med de svåra krigsåren och dessutom härjade pesten fruktansvärt i Jönköping under 1710–1711 där de flesta av de 859 personer som avlider under året 1711 dör i pesten. Eklund utsågs till syndabock för detta fruktansvärda och landshövdingen ansåg att Ekelund skapat stor oreda i stadsförvaltningen. Som om inte detta var nog kom 1 300 danska fångar till Jönköping efter slaget vid Helsingborg. Fångarna blev inkvarterade i Jönköpingsbornas hem, där det redan fanns ryska och polska fångar sedan flera år tillbaka. Ekelund insåg möjligen sitt tillkortakommande och begärde själv avsked 1711. Landshövding Mårten Lindhielm var en stark drivande kraft att få bort Eklund som han ansåg inte klarade sitt jobb.

Det kan ifrågasättas huruvida Ekelund inte gjorde tillräckligt med åtgärder under pesten. Vid alla in- och utpassager i staden fanns vakter, vilka noga kontrollerade de som passerade. De pestsmittade isolerades. Man rökte enris och malört i alla hus. Marknader och all annan öppen försäljning förbjöds. De som klarade sig bäst från pesten av Jönköpingsborna var personalen vid Göta hovrätt, vilket helt enkelt berodde på att verksamheten flyttades till Ulricehamn. Efterträdare på borgmästarposten efter Ekelund blev stadens postmästare Sven Aurén som innehade tjänsten fram till 1727.

1800-talets Jönköping

Tändsticksfabriken

Befolkningstillväxten steg långsamt i Jönköping och år 1800 fanns en befolkning på 2 684 personer. Fram till 1850 växte staden kraftigt och hade då drygt 6000 invånare. Anledningen var den ökande företagsamheten där betydelsefulla fabriksanläggningar kom till. På så sätt kunde fler anställas och bosätta sig i staden. År 1844 startades en fabrik som tillverkade mässingsknappar, plåtar och beslag. Det var 28 anställda, men redan året därefter hade det ökat till 52 anställda, men det ska då tilläggas att hälften var minderåriga. Fabriken låg på den öppna platsen mellan Stora hotellet och kanalen.

Tändstickor är nog den mest kända produkten från Jönköping, förutom alla missionärer som utgått härifrån. I april 1845 såldes den första asken som tillverkats Jönköping. Grundarna av tändsticksfabriken var de båda bröderna Johan Edward och Carl Frans Lundström. Johan brukar sägas vara den svenska tändsticksindustrins fader, men egentligen borde båda bröderna ges denna titel. De flyttade till Jönköping i början av 1800-talet och kompletterade varandra. John hade en experimentell begåvning medan Carl Fredrik en organisatorisk samt ekonomisk begåvning. De tog fram den så kallade säkerhetständstickan som ledde till en fabriksmässig tillverkning på. Redan 1846 inköptes en ny tomt ned mot Vättern och där byggdes en fabriksbyggnad i trä. Snart blev den dock för trång och 1856 byggdes en ny fabrikslokal i tegel som även inrymde en ångmaskin. Fabriksarbetet kombinerades med tillverkning i hemmet av kapslar och askar. Det startades till och med en söndagsskola i företagets regi för barnen, vilket knappast var populärt på grund av det oerhört slitsamma arbetet sex dagar i veckan.

Företagsamheten prisas på världsutställningen i London

Jönköpings Mekaniska Verkstad och Munksjö pappersbruk

Carl Frans var en rastlös person och startade även ett väveri som växte enormt snabbt. År 1861 fanns där 165 arbetare. Det producerades varor för en halv miljon riksdaler, vilket var betydligt mer än på tändsticksfabriken.[10] Vävfabrikens produkter prisbelönades på världsutställningen i London 1862. Året efter brann dock fabriken ned och byggdes inte upp på nytt. Bröderna slog sig i lag med Johan Sandwall 1859 och startade ett järngjuteri. Företaget blev Jönköpings Mekaniska Verkstad där Jönköping University idag har sitt bibliotek. Samma år gjorde Johan Edward en resa till Tyskland där han sammanstrålade med Lars Johan Hierta. De kom överens om att starta ett pappersbruk i Jönköping, vilket blev Munksjö pappersbruk. Under 1800-talet fanns det fabriker i Jönköping inom följande områden; tändstickor, väveri, färg, snus,[11] cigarrer, speglar, vagnar, tapeter, metall, såpa, breselji,[12] teknik och läder.

Stor förändring av jordbruket i Södra Vätterbygden

Jordbruksproduktionen utvecklade tack vare treskiftesjordbruk, vilket innebar att en del av jorden låg i träda, på en tredjedel odlades vårsäd och på en annan tredjedel höstsäd. Under den här perioden blev havre populärt, vilket lämpade sig väl på de lätta jordarna runt Jönköping. Detta innebar att det var möjligt att hålla ett större antal kreatur än tidigare. Potatisodlingen gick framåt med stormsteg. Från 1827-1832 till 1848-1850 steg produktionen från 750 till 8400 tunnor potatis. Detta bidrog starkt till stadens försörjning. Boskapsskötsel var även den en stor del av stadens försörjning. 1827-1832 fanns 424 hästar, oxar, kor, får och svin. Under år 1851-1855 hade summan av dessa ökat till 1260. Allra mest ökade antalet svin med 62 till 500 1851/55. Antal hästar ökade under samma period med 69 till 280. Likaså ökade antalet oxar från 40 till 180 och antalet kor från 167 till 200.

Jönköpings stads utgifter under 1800-talet

Pensionskostnaden var största utgiften

Staden Jönköpings utgifter under året 1850 löd på 8 609 Riksdaler. Då ingick ansvar för offentliga byggnader, gator och allmänna platser liksom lys- och renhållning av gator, kostnader för brandkåren, löner samt pensionskostnader för ämbets- och tjänstemän. Pensionskostnaden utgjorde den största delen då den omfattade 5857 riksdaler. I utgifterna ingick även kostnader för fattigvård, fångvård och skjutsningsansvar samt övriga mindre åtaganden. Borgmästarens lön var 1 200 riksdaler om året. Stadsläkaren uppbar vid tiden 500 riksdaler, barnmorskan 33 riksdaler, stadsfiskalen (polismästaren) 333 riksdaler och en polisbetjänt (motsvarande polis) tjänade årligen 83 riksdaler.

Tornväktaren i staden

Man kan tycka att Jönköping som är omgiven av tre sjöar skulle ha ett tämligen gott brandförsvar. Staden har dock som vi konstaterat ödelagts fyra gånger, men därtill ska lägga även övriga stadsbränder. Jönköping har drabbats hårt av stadsbränder. En brand utbröt i februari 1691 och en annan i juli 1730, vilket innebar det infördes en brandkassa i vilken stadens invånare kunde försäkra sina hus. Det var den första brandkassan av sitt slag i Sverige. 1755 fick man en bestående brandvakt, vilken bestod av en korpral, en trumslagare samt 18 vaktsoldater. De som vaktade patrullerade parvis. Tornväktaren ropade i en lur vid varje hel timma och varje kvart slog han med en klubba. Vid varje hel timma gjorde brandvakten utrop med följande innehåll:

Från eld och brand

Från fiendens hand

Bevare Gud vår stad och land

Därefter ropades även klockslaget ut. I november 1785 brann det återigen liksom lördagen den 6 februari 1790 klockan två på natten. Då brann halva staden öster om Hovrättstorget ner. År 1835 finns rapporterat om en brand på väster då elva gårdar och 27 lador brann ner. Efter den branden bildades en frivillig brandkår med fyra avdelningar och en brandchef för varje avdelning. Över brandcheferna stod överbrandmästaren som tog emot order av borgmästaren. Det fanns fyra sprutor, vilka drevs med handkraft. År 1854 var det så dags igen för en ny stadsbrand. De fyra sprutorna förslog inte mycket och 16 gårdar blev eldens rov. 300 personer blev utan tak över huvudet. Trots alla bränder blev aldrig stadsprivilegibrevet från 1284 dess rov.

Fattigvården och Viktor Rydberg

Fattigvården organiserades mer och mer. År 1845 fanns 63 personer intagna på fattigvårdsinrättning och ett fyrtiotal hade fått hjälp. Två procent av stadens befolkning uppbar någon form av fattigvårdsersättning. Under året 1845 delades drygt 25 000 matportioner ut i staden. År 1871 byggdes en fattigvårdsinrättning som rymde 200 personer. Viktor Rydberg växte själv som pojk upp inom fattigvården. Det är i många stycken en framgångssaga att han blev den han blev. Rydbergs mor dog i kolera 1834 och då var Viktor sex år. Jönköping var en av hårdast drabbade städerna i Sverige och Europa. 688 personer dog i kolera 1834 av en befolkning på drygt 4000 personer. Värst drabbat var öster och Kålgården.[13]

Viktor Rydbergs far Johan som jobbade som fångvaktare på slottshäktet blev helt förkrossad av sorg efter hustruns död och klarade inte längre av sitt arbete, vilket ledde till att hemmet upplöstes. Fadern blev fattighjon och år 1841 då han var helt nedbruten av sorg och försupen hamnade han själv i det häkte han tidigare vaktat. Viktor omhändertogs av fattigvården men genom den talang han visade i skolan blev det möjligt för honom att via stipendium fortsätta sina studier. Troligtvis är han känd för de flesta med dikten Tomten som gavs ut 1881. Han är även författaren bakom dikten Gläns över sjö och strand 1891 som tonsattes av Alice Tegner två år senare.

Tidningar i Jönköping

Den 10 januari 1778 utkommer Jönköpings första tidningsnummer. Jönköpings tidning utkommer för första gången den 14 juli 1807. Den utkom varje lördag. I början var den tunn och innehöll till exempel inte något om Napoleons härjningar i Europa. När Sverige förlorade Finland 1808–1809 skrevs det något litet om detta krig, men först 1810 publicerades utländska nyheter i tidningen. Från 1855 utkom två nummer per vecka. Tidningen lades ner 1884. År 1843 grundas även Jönköpingsbladet som försåg Jönköpingsborna med nyheter vilket förekom fram till 1872. Tidningens mest namnkunniga skribenter var Viktor Rydberg och Carl Jonas Love Almquist. Den 17 januari 1865 kom Jönköpings-Posten ut för första gången som en veckotidning.

Latin, katekes, glosor och stryk

Skolan i Jönköping präglades av ämnet latin, vilket innebar studier mellan 12 och 17 timmar per vecka. Samuel Ödman som läste i Växjö är kanske den som bäst sammanfattar undervisningens pedagogiska särart vid denna tid med orden latin, katekes, glosor och stryk.

Klasserna var extremt stora, men som prosten i Höreda sa angående klasstorleken; Den lärare som sköter en skola av 50 barn sköter lika väl en av 150 till 200. Viktor Rydberg berättar att hans lärare inte kunde hålla ordning i klassen. Det är då inte svårt att föreställa sig ljudnivån i det klassrum Rydbergs befann sig tillsammans med 150 elever. Rydberg berättar också att läraren var så närsynt så när barnen skulle visa vad de skrivit visade de i stället teckningar av rökande gubbar med långa näsor.

Gatljus i Jönköping

Jönköping låg nattetid i mörker ända fram till 27 november 1862 när staden tände 114 gaslyktor. Alla var tända fram till klockan 23.00. Därefter lyste 41 gaslyktor hela natten.

Teknikens landvinningar

Kanske var den största händelsen i Jönköping under 1800-talet den när Södra stambanans invigdes den 1 december 1864. Den kom med tekniken som gjorde att flera nya städer växte fram såsom Tranås och Nässjö i norra Småland.

Under det sista årtiondet av 1800-talet, närmare bestämt 1892 fanns möjlighet att ringa på den nyinrättade rikstelefonen mellan Jönköping och Göteborg. Ett år tidigare kunde man telefonera i Huskvarna och Huskvarna vapen hade fått elektriskt ljus. Redan 1887 fanns elektrisk belysning i stadshusets lokaler i Jönköping.

---

[1] Detta var en underordnad domstol till rådhusrätten.

[2] Stadsvåg var en kontrollerad våg där man mot en avgift kunde väga sina varor. Det var en stor inkomstkälla för staden.

[3] Stadsmätare kallades de i städerna tillsatta betjänter, som var anställda för officiell mätning av torra varor, vilket både köpare och säljare kunde begära. Inte minst mellan borgare och främmande handlare som kom till staden. I de äldre städerna från medeltiden var detta en nödvändighet på grund av de många och olika måttsystemen som figurerade. På riksdagen 1638 beslöts att det i varje stad skulle finnas edsvurna mätare (ansvariga och godkända). I Stockholm upphörde mätningsskyldigheten på inkommande varor 1872.

[4] En sådan marknadsbord finns i Apladalen i Värnamo. Boden heter Mor Kajsas stuga eller Drillens bod efter de senaste i stugan boende. Drillens bod kallas den efter Gustav Jönsson – Drill som föddes 1809 och som tillsammans med hustrun Cajs-Stina Andersdotter bodde i stugan och levde på att sälja sill och bröd. Totalt fanns 57 bodar som alla ägdes av Jönköpings handlare. De fanns på Boagatan under 1600-, 1700-, och 1800-talet. Största marknaden på året var på Korsmässan den 14 september. Jönköpingsborna hade ensamrätt på handel i Värnamo fram till 1788.

[5] Gränna grundades av greve Per Brahe d.y. Fundationsbrevet är daterat 24 januari 1652. Dock omtalas staden som grundlagd redan i november 1651 i ett regeringssammanträde av drottning Kristina. Stadsgrundsplaner kan spåras tillbaka till år 1645. Grännas privilegiebrevs existens rent fysiskt från år 1652 och år 1693 kände man inte till förrän i början av 1990-talet.

[6] Vantmakeri var en klädesfabrik som vävde tyg. De fanns där man kunde använda energi från en ström, fors eller annat vattenfall.

[7] Schäferi (av ty. schäfer, herde), är den äldre benämningen på den på en egendom befintliga fårhjorden med tillhörande byggnader och ekonomi.

[8] Erik Dahlberg är landshövding 1687–1693. Småland är vid denna tidpunkt uppdelat i tre län.

[9] Väskor

[10] År 1873 infördes i Sverige krona som huvudmynt. 1 krona = 1 Rdr. riksmynt. 1 krona = 100 öre.

[11] Snusproduktionen utgjorde från 1810-talet och flera årtionden framåt 73 % av hela industrins värde i staden

[12] Rödfärgsfabrik

[13] Smittan kom från Göteborg. Varje tredje invånare i Jönköping smittades och var sjätte invånare dog.Totalt dog cirka 13 000 i Sverige i Rödsot mellan 1750–1900. Efter epidemin påbörjades arbetet med att anlägga fungerande vattenledningar i staden.