Avsaknad av narration

Tittar vi däremot på Titanicutställningen möter besökarna utöver en tragisk händelse kring fartyget Titanic, även en enorm mängd människoöden med dess berättelser vilka är kopplade till originalföremål som var och ett har sin egen berättelse. Själva berättelsen är också kärnan i historieämnet. Gladiatorutställningen har en intressant strukturberättelse kring ett av världens största imperiums uppbyggnad samt hur detaljrikt och genomtänkt gladiatorspelen i Romarriket var uppbyggda. I Gladiatorutställningen saknades det liv, mänskliga berättelser och livsöden. En tallrik, en hjälm eller någon annan artefakt, och då i original, hade gett ett helt annat upplevelsevärde för besökaren. Lägg därtill en mänsklig berättelse till föremålet så skapas en extra narrativ dimension. Detta saknades i gladiatorutställningen i Jönköping. För att förstå denna narrativa nerv jämför jag återigen med Titanic utställningen.

Den sista överlevande som hade minnen av Titanic katastrofen var tillika en svensk vid namn Lillian Asplund. Hennes föräldrar Carl och Selma Asplund och deras fem barn hade utvandrat från Alseda by i Småland till Amerika. De hade varit på besök i Sverige från 1907 och var vid tillfället för olyckan på väg tillbaka till Amerika med de fem barnen. Lillian var fem år och förlorade sin far Carl och sina tre bröder, varav en tvillingbror. Hennes mamma Selma och brodern Felix överlevde. Lillians minnesbilder var starka och outplånliga från när hon skildes från sin far och såg honom på fartygsdäcket för sista gången. Hon gifte sig aldrig, pensionerade sig tidigt och tog hand om sin mamma som aldrig kom över katastrofen. Lillian dog i sitt hem i Shrewsbury i England den 6 maj 2006 och blev 99 år. Det kan tilläggas att Lillians tillhörigheter auktionerades ut av firman Henry Aldrige & Sons som specialiserat sig på föremål från Titanic. Bland annat auktionerades faderns klocka ut som hade stannat på den exakta tiden 02.19 då Titanic sjönk. Därtill auktionerades föräldrarnas vigselringar och en av familjens biljetter ut. Svenskarnas delaktighet i olyckan skapar en helt annan förutsättning och känsla av identifikation och samhörighet för besökarna jämfört med en gladiatorutställning om gladiatorspel. Framför allt skapas en narrativ nerv i Titanicutställningen som inte återfinns i utställningen om gladiatorer. Utställningen hade delvis berättelsen om kampen mellan Verus och Priscus, men denna berättelse är en ytterst tunn och svårgripbar berättelse där besökaren inte fick nämnvärt mycket detaljer, mer än att båda utkämpade en tvekamp där utgången blev att båda återfick friheten av kejsare Titus år 80 e.kr. Vi vet inte heller med säkerhet vilken typ av gladiatorer Verus och Priscus var.

Platsens betydelse för Gladiatorutställningen samt känslan hos besökaren av samhörighet och sammanhang är förklaringarna till varför gladiatorutställningen inte blev den framgång som Destination Jönköping hade hoppats på. Det finns också också en rad inre förklaringar i själva utställningen till varför den inte fungerade fullt ut, men det är mer av underordnad betydelse mot bakgrund av det enorma glappet mellan 9000 besökare och 85 000 förväntade besökare. Vad kan vi lära av Gladiatorutställningen och vad är viktigt att tänka på för intresserade arrangörer av mobila utställningar? I min avslutande blogg ska jag därför göra en sammanställning av de viktigaste faktorerna till misslyckandet.