Folkbildningen viktig för kunskap om – och kritik mot – digital teknik

En av årets första disputationer stod Lina Rahm för. Hon har bedrivit sina forskarstudier inom projektet Medborgarskapande inom och utanför vuxenutbildning och folkbildning vid Avdelningen för pedagogik och vuxnas lärande på Linköpings universitet. Den 11 januari lade hon fram sin avhandling Educational imaginaries: a genealogy of the digital citizen.

Lina Rahm

Lina Rahm visar hur folkbildningen har bidragit till att Sverige nu är ett av världens mest digitaliserade samhällen, vilket skapar både innanförskap och utanförskap. Förhoppningen kring att utbildning ska lösa problem och realisera förhoppningar med den teknologiska utvecklingen gör att folkbildningen har varit och är ett mycket viktigt redskap i den svenska digitaliseringen.

– Idag diskuteras digital kompetens som någonting nödvändigt för att delta i samhället. Fenomenet är inte nytt, och inte heller specifikt för just digitala media teknologier, olika medier har vid olika tider i historien fört med sig radikalt skilda kunskapsbehov. Med varje ny medial epok följer diskussioner om både ökade möjligheter och växande faror, men också behovet av nya kunskaper, menar Lina Rahm.

Utbildningsbehovet ingen ny idé

Hon tar exempel från tv, radio och ända tillbaka till boktryckarkonsten för att visa att tanken om att medborgarna behöver utbildas för att kunna hantera det nya inte är något unikt för digital teknologi. Det som skiljer är att behovet av kunskapshöjande insatser kring datorer och digital teknik har fortsatt att diskuteras under en betydligt längre tid än när det gäller andra innovationer. Idén om datorer som samhällsförändrande och framtidsbildande teknologi började gro redan på 50-talet.

– Rätt hanterad skulle den tekniska utvecklingen leda till ökat välstånd för alla, tänkte man sig. Datamaskiner skulle i framtiden både avlasta människan från tungt och smutsigt muskelarbete och även från tröttande aktiviteter i hjärna och nervsystem. I framtiden, beskrevs det att människan endast kommer sysselsätta sig med att trycka på knappar som ger henne det hon vill ha.

Här kom folkbildningen in. Människor skulle få mer kunskaper i tekniska ämnen, men även i ”moralisk spänst”. Bland annat eftersom den nya tekniken förutspåddes ge oss allt mer fritid vilket inte sågs som enbart positivt. Lina Rahm beskriver hur folkbildning och vuxenutbildning tog oss och datorerna genom decennierna fram tills dagens fokus på digitalisering.

– Under slutet av 1960-talet och 1970-talen beskrivs datorer och datorisering som oroande, vilket krävde kunskaper, genom vuxenutbildning och folkbildning, för att kunna styras. Gemensamt skulle kunskaperna användas till att utvärdera om och hur den nya teknologin skulle användas. Under 1980-talet blir begreppet ostoppbar utveckling starkare och huvudfokus för utbildningen av vuxna blir kompensatorisk, genom att så att säga stärka deras kunskaper minskas risken att de blir ”förlorade generationer”. Under 1970- och 1980-talen är fokus att undervisa om datorer medan det under 1990-talet och 2000-talet mera blir fokus att undervisa med datorer. För att idag alltmer handla om att få människor digital inkluderade.

Digitalt utanförskap har kommit att betyda samhälleligt utanförskap

– Digitalisering kan beskrivas både som en idé om hur samhället ska organiseras och som en process av normalisering. Den digitala medborgaren kan sägas ha blivit en del av dagens digitala imperativ - allt blir bättre om det är digitalt. Jag började undersöka hur det avspeglas i policys och riktlinjer för vuxenutbildning och folkbildning och det jag fann var liknande diskurser. Det vill säga, digitala medieteknologier beskrivs som medborgarteknologier. Tillgång och användning av digitala artefakter beskrivs som en mänsklig rättighet, lika viktig som vatten eller elektricitet. Digitala kompetenser beskrivs således som nödvändig färdighet som läsning och räkning.

– Digitala kompetenser kopplas alltmer samman med att vara medborgare. Utbildning för ökad digitalisering kan således förstås som en pedagogisk (tekno)fix som botar utanförskap, en pedagogisk regim som har livslångt lärande som styrande ideal.

Forskning från bland annat Ulli Samuelsson har pekat på just hur det digitala utanförskapet nu också innebär att man hamnar utanför samhället, i takt med att allt fler tjänster inom exempelvis vård och omsorg, bankväsendet och i kontakter med myndigheter görs digitala.

– En viktig utgångspunkt idag är till exempel att vi anses behöva just digitala kompetenser och programmering. Det är med andra ord vi som ska behärska det digitala. Vi anses också behöva digitala kompetenser för att vara del i det digitala innanförskapet, som i allt högre grad också beskrivs innefatta ett samhälleligt innanförskap, säger Lina Rahm.

Efterlyser kritisk analys

Lina Rahm menar att den digitala medborgaren är en historisk produkt och effekt av utbildningsföreställningar och politisk styrning snarare än teknisk innovation och användning. Hon menar att det är viktigt av att inte blunda för att det är maktförhållanden i samhället som styr vilken utveckling som växer fram och tro att utbildning innebär en magisk lösning på problem med digitalisering. Allt blir inte bättre, eller börjar fungera väl, bara för att det digitaliseras. Hon efterlyser ytterligare problematisering kring teknologi och makt, särskilt från pedagoger.

– Folkbildning och vuxenutbildning har historiskt tillskrivits en stor roll för den svenska datapolitiken men folkbildning har också varit en mycket viktig aktör för att problematisera datoriseringen och forma alternativa lösningar.

Datorer har alltså alltid hängt samman med förhoppningar om utbildning, menar Lina. Idag, tillskillnad från tidigare, behöver de allra flesta inte längre utbildas - de är redan innanför. Istället riktas utbildningssatsningar mot de som av olika anledningar beskrivs som utanför. I relation till digitalisering har idag staten och marknaden i hög grad blivit samma. Därför handlar digitalt innanförskap om att få in folk i digital stat-marknad hybriditet. Lina argumenterar för att den digitala medieteknologins förhållande till utbildning bör utsättas för kritisk granskning, och pedagoger och pedagogisk forskning både kan och bör bidra till detta.


Sara Bref


2019-01-28